Mika 2
1 Ve dem som fara efter att göra skada, och hafva ondt för händer uti sina sänger, att de det om morgonen, då ljust varder, fullkomna skola; ty de äro herrar.
Nunae, boethae la aka moeh rhoek neh a thingkong dongah boethae aka saii rhoek aih, a kut dongah pathen hnap a om hatah mincang khosae ah te te a saii.
2 De rifva åkrar till sig, och taga hus, hvilka de vilja; alltså bedrifva de våld med hvars och ens hus, och med hvars och ens arf.
Khohmuen a nai uh tih a rhawth uh, im khaw a puen pa uh, hlang te a imkhui neh tongpa khaw, a rho khaw a hnaemtaek uh.
3 Derföre säger Herren alltså: Si, jag tänker något ondt öfver detta slägte, der I edran hals icke skolen undandraga, och icke gå så stolte; ty det skall vara en ond tid.
Te dongah BOEIPA loh, “Kamah loh he rhoek koca taengah yoethaenah ka hmoel pah coeng he. Te te na rhawn lamloh na hlong thai pawt vetih yoethaenah tue ah a cakdawk la cet boeh,” a ti.
4 På den tiden skall man sjunga ena viso om eder, och klaga: Det är ute: skall man säga: Vi äre förstörde; mins folks land tär en främmande herra. När skall han äter skifta oss åkrarna till, som han oss borttagit hafver?
Te khohnin ah tah nangmih taengah thuidoeknah hang khuen ni. Rhathinah neh rhathi tih a om vaengah, “Mah, pilnam kah khoyo he a rhoelrhak la n'rhoelrha uh tih a thovael coeng. Kai lamloh a khum phoeiah mah khohmuen te hnukmael taengla a tael pah,” a ti ni.
5 Ja väl, I skolen ingen del behålla uti Herrans menighet.
Te dongah BOEIPA kah hlangping lakli ah nang taengah hmulung neh rhi aka naan om mahpawh.
6 De säga: Man skall intet predika: ty sådana predikan kommer oss intet vid; vi varde intet så till skam.
A saep uh akhaw n'saep uh boel saeh, he ham he saep uh boel saeh, mingthae te balkhong boel saeh.
7 Jacobs hus tröster sig alltså: Menar du, att Herrans Ande är så all borto? Skulle han detta vilja göra? Det är sant, mitt tal är ljufligit dem frommom.
Jakob imkhui te cal a? BOEIPA kah Mueihla te a ngun pah a? He nim anih kah a khoboe? Aka thuem la pongpa ham a lohnaa uh khaw kai ol nen moenih a?
8 Men mitt folk skickar sig så, att jag deras fiende vara; måste; ty de röfva både kjortel och mantel af dem som säkre gå lika som uti ett örlig.
Tedae hlaem kah ka pilnam he a khaepdan ah thunkha bangla thoo. Caemtloek kah aka mael loh ngaikhuek la aka pah taengkah tangpueng himbai te na pit pa uh.
9 I drifven mins folks qvinnor ifrå sin lustiga hus, och borttagen allstädes min prydelse ifrå deras unga barn.
Ka pilnam yuu rhoek te a omthenbawnnah im lamloh na haek uh. Kumhal ham ka rhuepomnah te a camoe rhoek taeng lamloh na loh pa uh.
10 Derföre står upp, I måsten edar väg; I skolen här intet blifva. För deras afguderis skull måste de svårliga förderfvade varda.
Thoo uh lamtah cet uh, he he duemnah moenih. Laikoi loh a poeih tih bungtloh loh a thuek coeng.
11 Fore jag med drafvel, och vore en lögnpredikare, och predikade huru de dricka och svälja skulle, det vore en Prophet för detta folk.
Hlang he yilh la cu tih a honghi la laithae mako. Nangmih ham te misur kawng neh yu kawng kan saep bitni. Te vaengah he he pilnam aka saep la om bitni.
12 Men jag vill församla dig, Jacob, allan samman, och låta de qvarblefna i Israel tillhopakomma. Jag vill hafva dem tillhopa, såsom en hjord uti ett fårahus, och så som en hjord uti sina hyddo; så att det skall gny af menniskom.
Jakob nang te boeih kan coi rhoe kan coi ni. Israel kah a meet rhoek ka coi rhoe ka coi ni. Anih te saelim kah boiva bangla rhenten ka khuen ni. A rhamtlim laklo ah tuping bangla hlang neh pangngawl uh ni.
13 Hjelten skall för dem slå sig igenom; de skola slå sig igenom, och gå ut och in genom porten; och deras Konung skall gå för dem, och Herren främst.
Aka va rhoek te amih mikhmuh ah a caeh uh vaengah vongka a va uh vetih pah uh ni. Te longah a thoeng uh vaengah a manghai, amih mikhmuh ah, BOEIPA te amih lu ah cet ni.
