< Matteus 26 >
1 Och det begaf sig, när Jesus hade lyktat all dessa ord, sade han till sina Lärjungar:
2 I veten att två dagar härefter varder Påska; och menniskones Son skall öfverantvardas till att korsfästas.
3 Då församlade sig de öfverste Presterna och de Skriftlärde, och de äldste i folket, uti den öfversta Prestens palats, som het Caiphas;
4 Och rådslogo, huru de måtte få gripa Jesum med list, och dräpa honom.
5 Dock sade de: Icke i högtiden, att ett upplopp icke varder i folkena.
6 Då nu Jesus var i Bethanien, i den spitelska Simons hus,
7 Steg en qvinna fram till honom, och hade ett glas med dyr smörjelse; och göt det på hans hufvud, der han satt vid bord.
8 Då hans Lärjungar det sågo, vordo de misslynte, och sade: Hvad gjordes denna förspillning behof?
9 Denna smörjelse måtte man hafva väl dyrt sålt, och gifvit de fattiga.
10 När Jesus det förnam, sade han till dem: Hvi gören I denna qvinnone illa tillfrids? ty hon hafver gjort med mig en god gerning.
11 I hafven alltid fattiga när eder; men alltid hafven I icke mig.
12 Det hon hafver utgjutit denna smörjelsen på min lekamen, det hafver hon gjort mig till begrafning.
13 Sannerliga säger jag eder, hvar som helst i hela verldene detta Evangelium varder predikadt, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda henne till åminnelse.
14 Då gick en af de tolf, som het Judas Ischarioth, bort till de öfversta Presterna;
15 Och sade: Hvad viljen I gifva mig, att jag förråder eder honom? Och de vordo öfverens med honom om tretio silfpenningar.
16 Och ifrå den tiden sökte han tillfälle, att han måtte förråda honom.
17 Men på första Sötbrödsdagen gingo Lärjungarna till Jesum, och sade till honom: Hvar vill du, att vi skole tillreda dig Påskalambet?
18 Då sade han: Går in i staden till en, och säger honom: Mästaren låter säga dig: Min tid är hardt när; när dig vill jag hålla Påska, med mina Lärjungar.
19 Och Lärjungarna gjorde som Jesus befallde dem, och tillredde Påskalambet.
20 Och om aftonen satte han sig till bords med de tolf.
21 Och vid de åto, sade han: Sannerliga säger jag eder, en af eder skall förråda mig.
22 Då vordo de svårliga bedröfvade, och begynte hvar i sin stad säga till honom: Herre, icke är jag den samme?
23 Då svarade han, och sade: Den, som med mig doppade handena i fatet, han skall förråda mig.
24 Menniskones Son varder gåendes, som skrifvet är om honom; men ve den mennisko, af hvilko menniskones Son varder förrådd; det vore de menniskone bättre, att hon aldrig hade född varit.
25 Då svarade Judas, som förrådde honom, och sade: Mästar, icke är jag den samme? Sade han till honom: Du sadet.
26 Men när de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt, och gaf Lärjungomen, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen.
27 Och han tog kalken, och tackade, gaf dem, och sade: Dricker häraf alle.
28 Ty detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken utgjuten varder för mångom, till syndernas förlåtelse.
29 Jag säger eder: Härefter skall jag icke dricka af denna vinträs frukt, intill den dagen jag varder det drickandes nytt med eder i mins Faders rike.
30 Och när de hade sagt lofsången, gingo de ut till Oljoberget.
31 Då sade Jesus till dem: I denna nattene skolen I alle förargas i mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren af hjorden skola varda förskingrad.
32 Men när jag är uppstånden igen, vill jag gå fram för eder i Galileen.
33 Då svarade Petrus, och sade till honom: Om än alle förargades i dig, så skall jag dock likväl aldrig förargas.
34 Sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, att i desso nattene, förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor.
35 Sade Petrus till honom: Om jag skulle än dö med dig, vill jag icke neka dig. Sammaledes sade ock alle Lärjungarna.
36 Då kom Jesus med dem på den platsen, som kallas Gethsemane, och sade till Lärjungarna: Sitter här, så länge jag går dit bort, och beder.
37 Och han tog Petrum till sig, och de två Zebedei söner, och begynte bedröfvas och ängslas.
38 Då sade Jesus till dem: Min själ är bedröfvad intill döden; blifver här, och vaker med mig.
39 Och han gick litet ifrå dem, föll ned på sitt ansigte, bad, och sade: Min Fader, är det möjeligit, så gånge denne kalken ifrå mig; dock icke som jag vill, utan som du.
40 Och han kom till Lärjungarna, och fann dem sofvande; och sade till Petrum: Så förmådden I icke vaka ena stund med mig?
41 Vaker och beder, att I fallen icke uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.
42 Åter gick han bort annan gång, och bad, sägandes: Min Fader, om det är icke möjeligit att denne kalken går ifrå mig, med mindre jag dricker honom, så ske din vilje.
43 Så kom han, och fann dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung.
44 Och han lät då blifva dem, och gick åter bort, och bad tredje gången, sägandes samma orden.
45 Då kom han till sina Lärjungar, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; si, stunden är kommen, och menniskones Son skall antvardas i syndares händer.
46 Står upp, och låter oss gå; si, den är här, som mig förråder.
47 Och vid han än talade, si, då kom Judas, en af de tolf, och med honom en stor skare, med svärd och med stafrar, utsände af de öfversta Presterna, och af de äldsta i folket.
48 Men den, som förrådde honom, hade gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager honom.
49 Då steg han hastigt fram till Jesum, och sade: Hel Rabbi; och kysste honom.
50 Då sade Jesus till honom: Min vän, hvarefter kommer du? Då stego de fram, och båro händer på Jesum, och grepo honom.
51 Och si, en af dem, som voro med Jesu, räckte ut handena, drog ut sitt svärd, och slog dens öfversta Prestens tjenare, och afhögg hans öra.
52 Då sade Jesus till honom: Stick ditt svärd i sitt rum; ty alle de som taga till svärd, de skola förgås med svärd.
53 Eller menar du, jag kunde icke bedja min Fader, att han skickade till mig mer än tolf legioner Änglar?
54 Huru blefve då Skriften fullkomnad, att så ske skall?
55 I samma stundene sade Jesus till skaran: Lika som till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att taga fatt på mig; hvar dag hafver jag sutit när eder i templet, lärandes, och I hafven icke gripit mig.
56 Men detta är allt skedt, på det Propheternas skrifter skulle fullkomnas. Då öfvergåfvo alle Lärjungarna honom, och flydde.
57 Men de, som hade gripit Jesum, ledde honom till den öfversta Presten Caiphas, der de Skriftlärde och de äldste församlade voro.
58 Men Petrus följde honom långt efter, intill den öfversta Prestens palats; och gick in, och satte sig när tjenarena, på det han skulle se ändan.
59 Men de öfverste Presterne, och de äldste, och hela Rådet, sökte falskt vittnesbörd emot Jesum, att de måtte dräpa honom; och funno intet.
60 Och ändock mång falsk vittne kommo fram, funno de likväl intet. På det sista kommo tu falsk vittne;
61 Och sade: Denne hafver sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel, och bygga det upp i tre dagar.
62 Och den öfverste Presten stod upp, och sade till honom: Svarar du intet till det som desse vittna emot dig?
63 Men Jesus tigde. Och den öfverste Presten svarade, och sade till honom: Jag besvär dig vid lefvandes Gud, att du säger oss, om du äst Christus, Guds Son.
64 Sade Jesus till honom: Du sade det. Dock säger jag eder: Härefter skolen I få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.
65 Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Han hafver förhädat Gud; hvad görs oss nu mer vittne behof? Si, nu hörden I hans hädelse.
66 Hvad synes eder? Då svarade de, och sade: Han är saker till döden.
67 Då spottade de i hans ansigte, och slogo honom med näfvarna; somlige kindpustade honom;
68 Och sade: Spå oss, Christe, hvilken är den som dig slog.
69 Men Petrus satt utanföre i palatset; och der kom till honom en tjensteqvinna, och sade: Du vast ock med Jesu af Galileen.
70 Men han nekade för allom, och sade: Jag vet icke hvad du säger.
71 Och när han gick ut genom dörrena, såg honom en annor ( tjensteqvinna ), och sade till dem som der voro: Denne var ock med Jesu Nazareno.
72 Åter nekade han, och svor: Jag känner icke mannen.
73 Och litet efter stego de fram, som der stodo, och sade till Petrum: Visserliga äst du ock en af dem; ty ditt tungomål röjer dig.
74 Då begynte han förbanna sig, och svärja, att han kände icke mannen. Och straxt gol hanen.
75 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, som han hade sagt honom: Förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor; och gick ut, och gret bitterliga.
