< Matteus 25 >
1 Då varder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgummen.
2 Men fem af dem voro visa, och fem fåvitska.
3 De fåvitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig;
4 Men de visa togo oljo i sin kärile, samt med lampomen.
5 Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga, och sofvo.
6 Men om midnattstid vardt ett anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom.
7 Då stodo alla de jungfrurna upp, och redde sina lampor till.
8 Då sade de fåvitska till de visa: Gifver oss af edra oljo; ty våra lampor slockna.
9 Då svarade de visa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre till dem som sälja, och köper till eder sjelfva.
10 När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de, som redo voro, gingo in med honom i bröllopet, och dörren tillstängdes.
11 På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt upp för oss.
12 Då svarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet.
13 Vaker fördenskull; ty I veten hvarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes.
14 Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer;
15 Och fick enom fem pund, enom tu, och enom ett, hvarjom efter hans magt; och for straxt bort.
16 Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och vann annor fem pund.
17 Sammalunda ock den som tu hade fått, vann ock annor tu.
18 Men den som ett hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar.
19 En lång tid derefter kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem.
20 Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafver jag vunnit med dem.
21 Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.
22 Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafver jag vunnit dermed.
23 Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.
24 Då kom ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: Herre, jag visste, att du äst en sträng man; du uppskär der du intet sådde, och upphemtar der du intet strödde.
25 Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafver du det dig tillhörer.
26 Då svarade hans herre, och sade till honom: Du onde och late tjenare; visste du, att jag uppskär der jag intet sådde, och upphemtar der jag intet strödde;
27 Så skulle du hafva fått vexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med vinning.
28 Derföre tager af honom pundet, och gifver honom, som tio pund hafver.
29 Ty hvarjom och enom, som hafver, skall varda gifvet, och han skall hafva nog; men den som icke hafver, det som han hafver, skall ock tagas ifrå honom.
30 Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
31 Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol.
32 Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrå getterna.
33 Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den venstra.
34 Då skall Konungen säga till dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders välsignade, och besitter det riket, som eder är tillredt ifrå verldenes begynnelse.
35 Ty jag var hungrig, och I gåfven mig äta; jag var törstig, och I gåfven mig dricka; jag var husvill, och I herbergaden mig;
36 Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag var i häktelse, och I kommen till mig.
37 Då skola de rättfärdige svara honom, och säga: Herre, när sågom vi dig hungrigan, och spisadom dig; eller törstigan, och gåfvom dig dricka?
38 När sågom vi dig vara husvillan, och herbergadom dig; eller nakotan, och kläddom dig?
39 Eller när sågom vi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom till dig?
40 Då skall Konungen svara, och säga till dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafven gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig.
41 Då skall han ock säga till dem på venstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tillredd är. (aiōnios )
42 Ty jag var hungrig, och I gåfven mig icke äta; jag var törstig, och I gåfven mig icke dricka.
43 Jag var husvill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke; jag var sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.
44 Då skola ock de svara honom, och säga: Herre, när såge vi dig hungrigan, eller törstigan, eller husvillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafvom icke tjent dig?
45 Då skall han svara dem och säga: Sannerliga säger jag eder: Hvad I icke hafven gjort enom af dessa minsta, det hafven I ock icke gjort mig.
46 Och desse skola då gå uti eviga pino; men de rättfärdige i evinnerligit lif. (aiōnios )
