Matteus 22
1 Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes:
KI Jesus mat'anĭstsiuax parables, ki an'iu,
2 Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son;
Spots'im ĭstsĭn'naiisĭnni netoi'nitsiu tuks'kŭmi omŭx'inau, okuyi otokem'si.
3 Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma.
Ki itŭp'skuyiuax otap'otomokix moksĭnikŏttosaxax anniks'ĭsk otŭm'axk: ki matŭskak'sipuksipuax.
4 Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop.
Ki mats'itŭpskuyiuax stsĭk'ix otap'otomokix, ki an'ĭstsiuax anĭstok'au anniks'isk ŭm'axk, Sat'sik, nikaw'apastutsip nitso'ŏssĭn: nitap'otskĭnamix ki nitunĭstakhtsimix ŭkainitaiau ŭk'okŏnaiksĭstsiiau: Puksipa'atok okem'sĭnni.
5 Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap.
Ki ap'etsĭmiauaie, ki oksoku'oauĕsts itappoiau, tuks'kŭmi otsĭn'sĭmman, stsik'i otsit'aumŭtskotŭkkipi:
6 Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.
Ki stsĭk'ix mat'tuyiuax otap'otomokix, ki au'ksĭstutuyiuax, ki initsiu'ax.
7 När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.
Ki omŭx'ina otokh'tsĭmsi, itsĭs'tsetŭkkiu: ki itŭp'skuyiuax otseĕn'akemix, ki itsaiĭnakuaiĭstutuyiuax anniks'isk inĭk'ixk, ki itsĭn'sĭmaie otakap'ioyimoauaie.
8 Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.
Itŭm'anĭstsiuax otap'otomokix, ŭk'aiksĭstsiu mak'okemsĭnni, ki anniks'isk ŭm'axk matsipumapsiu'ax,
9 Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.
Itap'poak moksoku'ĭsts ki kĭt'okŏnaukonoaxk ŭm'mokau mak'okemsĭnni.
10 Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.
Ki anniks'isk apotŭkkixk itsitap'poiau moksoku'ĭsts, ki ikŏnau'moipiauax ot'okŏnokonoauax makap'six ki ŏkh'six: ki itsŭpanĭs'tsĭmiau ŭm'max.
11 Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;
Ki omŭx'ina otsipĭs'si mŏks'ĭnnoŏssax ŭmmax, nan'nuyiuaie nĭn'aii ikem'sĭnni ĭstsiso'kŏsĭmi, mat'sŭpskŏsattomaie;
12 Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.
Ki an'ĭstsiuaie, Napi'a, Tsa kanĭs'tsipipa kitsauomai'sŭpskŏsattosi ikem'sĭnni istsiso'kŏsĭmi? Ki matsepuyiu'ats.
13 Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
Omŭx'ina itŭm'anĭstsiuax otap'otomokix ĭs'ksipĭstok otsĭsts' ki okŏt'sĭsts, ki ĭs'tŭppĭppis, ki satŭp'iksĭstsĭs ski'natsi; ak'itstsiu asain'sinni, ki papŭx'ekĭnikani.
14 Ty månge äro kallade, och få utkorade.
Akai'tappix nanikŏttaiau: un'natosĭmix mat'toaiau.
15 Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;
Itŭmĭs'tapuiau Pharisees, ki itauŭt'ŭnĭstsiiau mŏkĭtokonĭmŏsauaie ote'poawsĭstsaie.
16 Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.
Ki ipokitŭp'skuyiauax otŭsksinĭmatsauauax ki Herodians, ki an'ĭstsiauaie, Nin'a, nĭts'ksĭnipĭnan kitau'mŭni ki kitau'mŭnĭsksĭnĭmatstŭkki Ap'ĭstotokiuă oksoku'i, ki kimatsŭmman'ax matap'pix: tŭk'ka, kimatsatsipats manistŭp'apitappiipiau.
17 Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?
Anik'ĭnan, Tsa kit'stapa? Ŏkh'siuats mŏk'otsiponitasi Cæsar, tsŏktau mat'ŏksiuats?
18 När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?
Ki Jesus nan'ĭmaie otsau'okŏmotsitappiisuai, ki an'iu kumauk'saksksĭnokipuauaiists kitsiksĭs'tapokŏmotsitappiansuai?
19 Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.
Ŭnĭs'tsĭnŭmmokĭk mixkĭm, kumut'siponitapi. Ki ito'tsĭpotuyiauaie nitai'pŭnasainiini.
20 Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta?
Ki an'ĭstsiuax, tŭkka' am'o ostoksĭs'ă, ki tŭkka' osĭnaksĭn'ats?
21 De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
An'ĭstsiauaie, Cæesar otsinan'. Itŭm'anĭstsiuax kotok' Csesar otsinan'ists, ki Ap'ĭstotokiuă kotok' otsinan'ĭsts.
22 När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom.
Otokh'tsĭmsau annists'isk epo'awsĭstsk itskai'etŭkkiau, ki itskĭt'siauaie, ki oksoku'auai itappo'iau.
23 På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom,
Neto'ik ksĭstsiku'ik, Saducees, anniks'isk an'iisk matsitstsipats matsipuau'osĭnni itoto'iauaie, ki ai'sŭppoŏtsesattsiauaie,
24 Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd.
Ki an'iau, Nin'a, Moses itŭni'u enĭs'si nĭn'au, ki saiitstsĭssi pokax, oskŭn' akokem'attsi'ĭnaii otokem'an, ki ak'ksĭstauŭttomuyiuaie us'i pŏkax'.
25 När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder.
Annok' ikit'sikŭmiau umu'pappiipix; ki matom'si otokem'attosi, its en'iu, ki otsai'itstsĭssi o'kosix itskĭt'siuaie otokem'an oskŭn' mŏk'okemattosaie:
26 Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.
Neto'initsiu oskŭni enĭs'aie, ki omat'oskŭni ki ikĭt'sikŭmiau ikŏnen'iau.
27 Sist af allom blef ock qvinnan död.
Ki itsako'ieniu ake'u.
28 När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne.
Matsipuau'osĭnni tŭkka' otakokeman'atsaie, ikĭt'sikŭmĭx? Tŭk'ka ikŏnau'tuyiauaie.
29 Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.
Jesus an'ĭstsiuax. Kitai'patsĭstutsipuau kimatsksĭnipuauĕsts natoi'sĭnaksists ki ototŭmap'sĭnni Apĭstotokiuă.
30 Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.
Matsipuau'sax matokemiu'axau matapikau'axau. Netoi'nitsiau Ap'ĭstotokiuă otatsĭm'otokatatsix Spots'im.
31 Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade:
Annik' matsipuau'awsĭnnĭk kikŭttomisauanĭstop'ats annik' kitan'iipik Ap'ĭstotokiuă.
32 Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro.
Nĕsto'akauk Abraham otsinan Ap'ĭstotokiua ki Isaac otsinan' Ap'ĭstotokiuă, ki Jacob otsinan' Ap'ĭstotokiuă Ap'ĭstotokiuă enix' matsinan'oauats, sa'kiaitappiĭx otsinan'oauax Ap'ĭstotokiuă.
33 Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom.
Ki akai'tappiix otokh'tsĭmsau skai'etsĭmiau otŭsksĭnĭmats'tŭksĭnni.
34 När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig.
Ki Pharisees otokh'tsĭmsau ot'omaupŭtsŏssax Saducees, itauŭtomoi'piotseiau.
35 Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:
Ki tuks'kŭmi, lawyer, ai'sŭppoŏttsesattsiuaie, ki as'aksksĭnnuyiuaie, ki an'iu,
36 Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen?
Nia'a, tse'a omŭk'o okŏk'itsimani ĭstse'poawsĭsts?
37 Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg.
Jesus an'ĭstsiuaie, Kitak'ŭkomĭmmau, Nin'a Ap'ĭstotokiua kitokŏnai'uskĕttsipŏppi, kitokŏnai'staaw, ki kĭtokŏnai'tsitani.
38 Detta är det yppersta och största budet.
Am'oi matom'iu ki omŭk'o epo'awsĭnni.
39 Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf.
Ki pok'iotomi netoi'nitsiu, Kitak'ŭnĭstŭkomĭmmau kĭtopokau'pimok kanĭstŭk'omĭmmospi.
40 På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna.
Annists'isk na'tokaistsk epo'awsĭsts, ikŏnaukŏkitsimanĭsts ki prophetix otan'ipĭsts ikŏn'itaitsiiĕsts.
41 När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus;
Otsakiaumoi'piotseĭsau Pharisees, Jesus sŭppo'ŏttsesattsiuax,
42 Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids.
Ki an'iu, Tsa kitstatau'ats Christ? Tŭkka' oko'atsaie? An'ĭstsiauaie David okoai'e.
43 Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes:
An'ĭstsiuax, David umut'ainĭstainikŏttaupiaie Nin'ă, otanipi,
44 Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall.
Ap'ĭstotokiuă an'ĭstsiuaie nĭn'a, netots'i tŭpo'piĭt, nŏk'ŭnĭstutoŏsau kikatum'ix kitsitautŭtsekau'pipi?
45 Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son?
David ninikŏt'tŭssi Nĭn'a, Tsa otak'anĭstoko'atsaie?
46 Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer.
Ki matap'pi matsitstsipa mŏk'okotsĭtsĭpsăttosi tuks'kai epo'awsĭnni, ki annik' ksĭstsiku'ik matap'pi matokot'sakosŭppoŏttsesattau.
