< Matteus 15 >
1 Då kommo till Jesum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade:
2 Hvi bryta dina Lärjungar de äldstas stadgar? Förty de två intet sina händer, när de skola äta bröd.
3 Han svarade, och sade till dem: Hvi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull?
4 Ty Gud hafver budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hvilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö.
5 Men I sägen: Hvar och en må säga till fader eller moder: Det är allt Gudi gifvet, som du skulle få af mig, dig till nytto. Dermed sker då, att ingen hedrar sin fader eller sina moder;
6 Och hafven dermed gjort Guds bud till intet, för edra stadgars skull.
7 I skrymtare, Esaias hafver rätt spått om eder, sägandes:
8 Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig.
9 Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom som är menniskobud.
10 Och han kallade till sig folket, och sade till dem: Hörer, och förstår.
11 Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona.
12 Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet?
13 Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter.
14 Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena.
15 Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen.
16 Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige?
17 Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång?
18 Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona;
19 Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse.
20 Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona.
21 Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar.
22 Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen.
23 Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss.
24 Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus.
25 Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig.
26 Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna.
27 Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord.
28 Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund.
29 Och Jesus gick dädan länger fram, och kom till det Galileiska hafvet; och gick upp på ett berg, och satte sig der.
30 Och till honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för Jesu fötter; och han gjorde dem helbregda;
31 Så att folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud.
32 Och Jesus kallade sina Lärjungar till sig, och sade: Jag ömkar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; och jag vill icke låta dem ifrå mig fastande, att de icke skola gifvas upp i vägen.
33 Då sade hans Lärjungar till honom: Hvar skole vi få här i öknene så mycket bröd, der vi kunne mätta så mycket folk med?
34 Sade Jesus till dem: Huru mång bröd hafven I? De sade: Sju, och några små fiskar.
35 Då böd han folket sätta sig ned på jordena;
36 Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfvo folkena.
37 Och de åto alle, och vordo mätte; och upptogo det öfver var i styckom, sju korgar fulla.
38 Och de som åto voro fyratusend män, förutan qvinnor och barn.
39 Och när han hade skiljt folket ifrå sig, steg han till skepps, och kom uti den gränson vid Magdala.
