Markus 9
1 Och han sade till dem: Sannerliga säger jag eder, någre äro ibland dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike komma med kraft.
Ytterligare sade han till dem: "Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft."
2 Och efter sex dagar tog Jesus Petrum, Jacobum och Johannem till sig; och hade dem allena upp på ett högt berg afsides, och vardt förklarad för dem.
Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;
3 Och hans kläder vordo klar, och ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på jordene kan göra dem så hvit.
och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita.
4 Och dem syntes Elias med Mose, och de talade med Jesu.
Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.
5 Då svarade Petrus, sägandes till Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en, och Elie en.
Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: "Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en."
6 Men han visste icke hvad han sade; ty de voro häpne vordne.
Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse.
7 Och en sky kom, som öfverskyggde dem; och en röst kom utaf skyn, och sade: Denne är min käre Son; honom hörer.
Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: "Denne är min älskade Son; hören honom."
8 Och i det samma som de sågo sig om, sågo de ingen vara der när dem, utan allena Jesus.
Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.
9 Men då de gingo neder af berget, böd han dem, att de skulle ingom säga hvad de sett hade, förr än menniskones Son vore uppstånden ifrå de döda.
Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke, förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett.
10 Och de behöllo det ordet när sig, och befrågade emellan sig, hvad det skulle vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.
Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.
11 Och de sporde honom, sägande: Hvad är det, som de Skriftlärde säga, att Elias måste komma först?
Och de frågade honom och sade: "De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?"
12 Men han svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och sätta all ting i lag igen; och att menniskones Son skall mycket lida, och föraktad varda, såsom skrifvet är.
Han svarade dem: "Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?
13 Men jag säger eder: Elias är kommen, och de gjorde honom allt det de ville, såsom skrifvet var om honom.
Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom."
14 Då han kom till sina Lärjungar, såg han mycket folk omkring dem, och de Skriftlärda disputerande med dem.
När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem.
15 Och straxt allt folket såg honom, vordo de häpne; och lupo till och helsade honom.
Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom.
16 Och han sporde de Skriftlärda: Hvad disputeren I med dem?
Då frågade han dem: "Varom disputeren I med dem?"
17 Och en af folket svarade, och sade: Mästar, jag hafver haft min son hit till dig, den der hafver en stum anda;
Och en man i folkhopen svarade honom: "Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande.
18 Och då han tager honom fatt, far han illa med honom; och han fradgas, och gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag talade med dina Lärjungar, att de skulle drifva honom ut; och de kunde icke.
Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke."
19 Då svarade han honom, och sade: O I otrogna slägte; huru länge skall jag vara när eder? Huru länge skall jag lida eder? Leder honom hit till mig.
Då svarade han dem och sade: "O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig."
20 Och de ledden fram till honom. Då anden fick se honom, straxt for han illa med honom; och föll neder på jordena, och välte sig, och fradgades.
Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
21 Då sporde han hans fader till: Huru länge är, sedan detta kom honom uppå? Då sade han: Utaf barndom.
Jesus frågade då hans fader: "Huru länge har det varit så med honom?" Han svarade: "Alltsedan han var ett litet barn;
22 Och han hafver ofta kastat honom i elden, och i vattnet, att han måtte förgöra honom; men förmår du något, så varkunna dig öfver oss, och hjelp oss.
och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss."
23 Jesus sade till honom: Om du tro kan; all ting äro möjelig honom, som tror.
Då sade Jesus till honom: "Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror."
24 Och straxt ropade drängens fader, med gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror; hjelp mina otro.
Strax ropade gossens fader och sade: "Jag tror! Hjälp min otro."
25 När Jesus såg, att folket lopp till med, näpste han den orena andan, och sade till honom: Du ande, döfver och dumbe, jag bjuder dig, gack ut af honom, och gack intet mer härefter in uti honom.
Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: "Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom."
26 Så ropade anden, och for ganska illa med honom, och gick ut. Och han vardt som han hade varit död; så att månge sade: Han är död.
Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död.
27 Då tog Jesus honom vid handena, och reste honom upp; och han stod upp.
Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.
28 Och när han kom hem i huset, frågade hans Lärjungar honom afsides: Hvi förmådde icke vi utdrifva honom?
När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: "Varför kunde icke vi driva ut honom?"
29 Sade han till dem: Detta slägtet kan med ingen ting utfara, utan med bön och fasto.
Han svarade dem: "Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta."
30 Och de gingo dädan, och vandrade genom Galileen; och han ville icke, att någor skulle vetat.
Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville icke att någon skulle få veta det.
31 Ty han underviste sina Lärjungar, och han sade till dem: Menniskones Son skall varda öfverantvardad i menniskors händer, och de skola döda honom; och då han är dödad, skall han på tredje dagen uppstå.
Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem: "Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit dödad skall han uppstå igen."
32 Men de förstodo intet hvad han sade, och torde icke spörja honom.
Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga honom.
33 Så kom han till Capernaum; och när han var kommen i huset, sporde han dem: Hvad handladen I eder emellan i vägen?
Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där han bodde, frågade han dem: "Vad var det I samtaladen om på vägen?"
34 Men de tigde; förty de hade handlat emellan sig i vägen, hvilken af dem ypperst var.
Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken som vore störst.
35 Och då han hade satt sig, kallade han de tolf, och sade till dem: Hvilken som vill den främste vara, han skall vara ytterst af allom, och allas tjenare.
Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare."
36 Och så tog han ett barn, och ställde det midt ibland dem. Och då han hade tagit det i sin famn, sade han till dem:
Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem:
37 Hvilken som anammar ett sådant barn i mitt Namn, han anammar mig; och hvilken mig anammar, han anammar icke mig, utan honom som mig sändt hafver.
"Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig."
38 Men Johannes svarade honom, sägandes: Mästar, vi sågom en utdrifva djeflar uti ditt Namn, och han följer oss icke; och vi förböde honom det, efter han icke följer oss.
Johannes sade till honom: "Mästare, vi sågo huru en man som icke följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss."
39 Då sade Jesus: Förbjuder honom icke; ty ingen är den som gör krafter i mitt Namn, som snarliga kan tala ondt på mig;
Men Jesus sade: "Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig.
40 Förty den der icke är emot oss, han är med oss.
Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
41 Men hvilken som gifver eder dricka en bägare vatten, i mitt Namn, derföre att I Christo tillhören, sannerliga säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön.
Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.
42 Och hvilken som förargar en af de små, som tro på mig, bättre vore honom, att vid hans hals hängdes en qvarnsten, och han bortkastades uti hafvet.
Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.
43 Nu, om din hand vore dig till förargelse, hugg henne af. Bättre är dig enhändtan ingå uti lifvet, än att du hafver två händer, och far till helvetet, uti evig eld; (Geenna g1067)
Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes. (Geenna g1067)
44 Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.
45 Och om din fot vore dig till förargelse, hugg honom af. Dig är bättre, att du ingår uti lifvet halter, än att du hafver två fötter, och varder kastad till helvetet, uti evig eld; (Geenna g1067)
Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. (Geenna g1067)
46 Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.
47 Och om ditt öga vore dig till förargelse, rif det ut. Bättre är dig, att du enögder ingår uti Guds rike, än att du skulle hafva tu ögon, och bortkastas i helvetes eld; (Geenna g1067)
Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, (Geenna g1067)
48 Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes.
där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
49 Ty hvar och en måste med eld saltad varda, och allt offer måste med salt saltas.
Ty var människa måste saltas med eld.
50 Salt är ett godt ting; hvar nu saltet mister sin sälto, hvarmed skall man salta? Hafver salt uti eder, och hafver frid emellan eder inbördes.
Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed skolen I då återställa dess kraft? -- Haven salt i eder och hållen frid inbördes."
