Markus 13
1 Och då han gick ut af templet, sade till honom en af hans Lärjungar: Mästar, se hurudana stenar, och hurudana byggning är detta.
Jisu Rangteenok nawa dokkhoom adi heliphante wasiit ih liita, “Nyootte, Sok uh! Arah nok loong nyia jong ah, tumthan milung miwaang ah!”
2 Jesus svarade, och sade till honom: Ser du denna stora byggningen? En sten varder icke qvarliggandes på den andra, den icke afbruten varder.
Jisu ih ngaakbaatta, “An ih arah nok loong ah elong longwah tam et tup hu?” Arah nok abah saasiit erukdat eah, arah nok adoh jongteh tesiit taan uh tah dak tongka ang ah; loongtang rukdat ih ah.”
3 Och då han satt på Oljoberget, tvärtemot templet, frågade honom Petrus, och Jacobus, och Johannes, och Andreas, afsides:
Rangteenok ka ni Jisu Olib kong ni tong adi, Pitar, Jeems, Joon nyia Endriu loong ah huchomui wang rumtaha.
4 Säg oss, när detta skall ske? Och hvad tecken är dertill, när detta skall allt fullbordas?
“Erah loong ah maatok doh angte angla, seng suh baat kohe,” neng ih cheng rumta, “Erah loong ah saapoot ah echang ela ih jat suh tumjih ih jatthuk he, erah nep baat kohe.”
5 Svarade Jesus, och begynte säga: Ser till, att ingen bedrager eder.
Jisu ih baat rumta, “Naririh ih ban tong an, mih ih naktoom mokwaan han.
6 Ty månge varda kommande i mitt Namn, sägande: Jag är Christus; och de skola bedraga många.
Nga tiitbaatte mih hantek ih dong ah, ‘Jisu ah ngah’ ih chaangte nep dong ha! Eno neng ih hantek moong mokwaan ah.
7 Men när I fån höra örlig, och örligs rykte, varer icke bedröfvade; ty det måste så ske; men det är icke straxt änden.
Sen ih haniik haloot nawa raamui tiit ephoop chochaat an, ang abah uh sen lasootsaam theng. Erah loong ah elang jaatjaat eah, enoothong erah suh rangkuh thoonla ih liijih tah angka.
8 Det ena folket skall uppsätta sig emot det andra, och det ena riket emot det andra; och jordbäfning skall varda mångastäds; och hunger och förskräckelser skola varda. Detta är begynnelsen till vedermödon.
Hasong rookwih nah neng neng rookmui arah je ah, deek akaan ah deek akaan loong damdoh rookmui ah. Rongrep nah hasatek nyi ramtek khamle totoh ang ah. Erah loong ah, noonuh nootup suh kaphang sat arah likhiik ih ang ah.
9 Men tager I eder vara; ty de skola öfverantvarda eder in på Rådhusen och Synagogorna; och I skolen varda hudflängde, och framdragne för Förstar och Konungar, för mina skull, till ett vittnesbörd öfver dem.
“Sen teeteewah sensen ih naririh ih ban sok an. Sen loong ah khak hanno mat hoon nok nah siitwan han. Sen loong ah Jehudi rangsoomnok loong nah buh kaat han; nga thoidoh sen loong ah mih luungwang loong ngathong nah chap anno ruurang ese tiit ah baat an.
10 Och Evangelium måste först predikadt varda för all folk.
Enoothong rangkuh thoon jaakhoh nah mongrep dowa mirep miraang suh Rangte tiitkhaap ah baat jaatjaat etheng.
11 När de nu draga eder fram, och öfverantvarda eder, så hafver ingen omsorg, hvad I skolen säga; och tänker der intet på framföreåt; utan, hvad eder ingifvet varder i samma stunden, det taler; ty det ären icke I, som talen, utan den Helge Ande.
Eno sen loong ah, maatok doh khak hanno mat hoon nok nah siitwan han doh tumjih jeng ang ih lasootsaam theng; saapoot thok ha doh an tumjih jeng thuk ho, erah jeng uh. Jengkhaap marah jeng uh erah an jeng tah angka ang ah; erah Esa Chiiala nawa jeng raaha.
12 Och den ene brodren skall öfverantvarda den andra i döden, och fadren sonen; och barnen skola sig uppsätta mot föräldrarna, och hjelpa till att döda dem.
Mina loong ah soophoh ah soophoh ih jootkot mui rum ano tek haatmui ah eno hewah loong ah ih emamah heh sah loong tek haat ah. Heh sah loong ah ih henuh hewah damdoh miksuk mui rum ano tek haatmui rum ah.
13 Och I skolen varda förhatade af allom, för mitt Namns skull; men den som härdar intill ändan, han varder salig.
Nga tungthoidoh warep ih miksuk han. Enoothong o hethoon tuk ih ramram ih joh ah erah ba pui ah.
14 Men då I fån se förödelsens styggelse, deraf sagdt är genom Propheten Daniel, ståndandes der det icke skall; (den det läs, han förstå det) de som då äro i Judeen, de fly upp på bergen.
“Sen ih ‘Rapne Echoojih’ jaatrep jen thet haatte ah japtup et an, marah doh lah angtheng angta erah doh ang ah.” (Arah wette suh: esamjat etheng tumjih men et ha rah ah!) “Eno Judia nawa miloong ah kong akaan ko ih toonsoonjih jaatjaat ang ah.
15 Men den der är på taket, han gånge icke neder i huset, och gånge icke in, till att taga något utu sitt hus.
O bah uh nok khoni angte rah ih nokmong nawa hukkhaak toon suh lajaatjaat saathaam kaat jih ang ah.
16 Och den som är på åkren, han vände icke tillbaka, till att taga sin kläder.
O mina phek nah ang ah, heh nok nawa nyuh akhat toon suh lajaatjaat ngaak wangjih.
17 Ve dem, som hafvande äro, eller dia gifva, i de dagar.
Erah tokdoh tumthan ethih ang ah sah wokte nyi khobaang nuh loong ah raang ih ah!
18 Men beder, att edor flykt icke sker om vinteren;
Rangte rangsoom an erah rangwuung ah hahook doh nak toom ang ah!
19 Ty i de dagar varder sådana bedröfvelse, att slik hafver icke varit, ifrå kreaturens begynnelse, dem Gud skapat hafver, intill nu; och ej heller varder.
Tumeah erah tokdoh chamchojih rah, Rangte ih hasong phangdong siitta dowa ih amatuk ih o uh lathaak chamka rah cham ah. Adoleh erah likhiikkhiik tumsa doh uh takah we angka.
20 Och hvar Herren icke hade förkortat de dagar, vorde intet kött saligt; men för de utkorades skull, som han utkorat hafver, förkortade han dagarna.
Enoothong Teesu ih erah saakaan rookweh ah ethoosiit thong et koha, lah angta bah, o uh ething tatong thengta. Heh ih danjeeta mina loong suh raamwe ih erah saakaan ah thoosiitta.
21 När då någor ville säga till eder: Si, här är Christus; eller si, han är der; tror det intet;
“Eno, o ih bah uh amah mok ih baat han, ‘Sok an, Kristo aani,’ adoleh mararah ih baat han ‘Kristo bah therah ni thong!—erah sen ih lahanpi theng.
22 Ty falske Christi och falske Propheter skola upphäfva sig, och skola göra tecken och under, så att de ock skola förföra de utkorada, om möjeligit vore.
Tumeah emoong Kristo nyia emoong khowah loong ephoop dong ha. Neng ih epaatjaajih nyia mih lungwaang theng ephoop noisok rum ah, jen lang abah Rangte ih danjeeta mina loong ah nep mokwaan suh ah.
23 Men tager I eder vara; si, jag hafver sagt eder all ting framföreåt.
Sen teeteewah naririh ih ban sok an! Ngah ih jaatrep tiit ah rangwuung saakaan maang thok ra ngakhoni banbaat rumhala!
24 Men i de dagar, efter den bedröfvelsen, skall solen förmörkas, och månen skall icke gifva sitt sken;
“Erah chamnaang loong saakaan lidoh rangsa ah emoon eah, laaphiing ah takah kaang phaakka ang ah,
25 Och himmelens stjernor skola nederfalla, och himmelens krafter skola bäfva.
rang nawa riksih loong ah datti ih raaha, rangkho nawa rangsa laaphiing loong ah dumdan eah.
26 Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med stor magt och härlighet.
Erah lidoh, Mina Sah ah jiingmuung khuinah, chaan aphaan pan ih phaakjaaja ih dong raaha.
27 Och då skall han sända sina Änglar, till att församla sina utkorada, ifrå fyra väder; ifrå jordenes ända intill himmelens ända.
Eno rangsah loong ah hatoh rongbaji adoh daapkaat ah, heh ih danjeeta mina loong ah mongrep noongrepwih dowa lom khoonsiit rum ah.
28 Lärer af fikonaträt en liknelse: När nu dess qvist är klen, och begynner bära löf, så veten I, att sommaren är när;
“Puksak bang ih sen suh toom nyoot han. Heh demdem suh hephaak ah jang ano dongkom raaha eno helak ah pa, erah di sen ih jat han rangsoh thok hala eah.
29 Sammalunda ock, när I sen detta ske, så veter att det är när för dörrene.
Erah likhiik ih, sen ih sen mik ih erah loong chikrok ah tup anno ba, hethoon saapoot ah haniik ih thok hala ih samthun an.
30 Sannerliga säger jag eder, att detta slägtet skall icke förgås, förr än allt detta skedt är.
Banthun et an erah loong ah amah dowa mina thoontang maang matti rumka ngakhoh nah ang raaha.
31 Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.
Rang nyia hah bah ethoon eah, nga jengkhaap loong abah babah uh tathoonka.
32 Men om den dagen, och den stunden, vet ingen; icke Änglarna, som i himmelen äro, ej heller Sonen; utan Fadren allena.
“O mina reh uh rangwuung saakaan ah tajatka, tum sa doh, maatok doh raaha eah—rangmong nawa Rangsah reh uh tajatka; heh Sah reh uh tajatka, heh Wah luulu ih ba jat ah.
33 Ser till, vaker och beder; ty I veten icke, när tiden är.
Erah raang ih ban sok et an, nyia banban ih tong an, tumeah sen ih rangwuung saakaan ah tajatkan.
34 Såsom en man, den der drog bort i främmande land, och lät blifva sitt hus, och gaf sina tjenare magt, och hvarjom och enom sina sysslo, och böd dörravaktaren, att han skulle vaka.
Erah langla changte wah ih heh laksuh loong wasiit wasiit suh heh nok nawa reeraang loong ah baat koh thiin rum ano heh ah haloot nah moongkhoom kah arah likhiik ang ah. Eno heh maang ngaakwang wang et ban sok thuk arah likhiik.
35 Vaker fördenskull; ty I veten icke, när husbonden kommer, antingen om aftonen, eller midnattstid, eller i hönsgälden, eller om morgonen;
Erah raang ih naririh ih ban sok an! Tumeah sen ih tajatkan nok changte wah ah maatok doh ngaakwang koja, rangja ko doh tam pheethungkham doh, tama rangkhano doh, adoleh rangsa dong doh wang koja.
36 Att, då han kommer hasteliga, han icke skall finna eder sofvande.
Heh baphuk ih raaha doh, sen emokjup ean rah nak toom kapjoh raahan.
37 Men hvad jag säger eder, det säger jag allom: Vaker.
Ngah ih sen loong suh baat rumhala rah, mirep suh baat hang: Banban ih tong an!”
