< Lukas 20 >
1 Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
Kord kui Jeesus õpetas rahvast templis ja rääkis neile head sõnumit, tulid mõned ülempreestrid ja vaimulikud õpetajad koos vanematega.
2 Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
Nad küsisid talt: „Ütle meile, kelle volitusel teed sa seda, mida teed? Kes andis sulle õiguse seda teha?“
3 Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
„Lubage, ma esitan ka teile küsimuse, “vastas Jeesus. „Öelge mulle:
4 Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
kas Johannese ristimine oli taevast või üksnes inimesest?“
5 Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
Nad arutlesid seda isekeskis: „Kui me ütleme, et see oli taevast, küsib ta: „Miks te siis ei uskunud teda?“
6 Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
Aga kui me ütleme, et see oli üksnes inimesest, viskavad kõik meid kividega, sest nad on kindlad, et Johannes oli prohvet.“
7 Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
Nii nad siis vastasid: „Me ei tea, millest see oli.“
8 Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
Jeesus vastas: „Siis ei ütle ma teile, kelle volitusel teen ma seda, mida teen.“
9 Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
Siis hakkas ta rahvale üht lugu jutustama. „Elas kord üks mees, kes istutas viinapuuaia, rentis selle mõnedele põllumeestele ja läks kauaks ajaks teise riiki elama.
10 När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
Lõikuse ajal saatis ta sulase rentnike juurde, et oma osa saagist koguda, kuid põllumehed peksid sulast ja saatsid ta tühje käsi minema.
11 Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
Niisiis saatis omanik järgmise sulase, kuid ka teda nad peksid ja häbistasid ning saatsid tühje käsi minema.
12 Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
Seega saatis ta kolmanda sulase, kuid nad vigastasid teda ja viskasid ta välja.
13 Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
Viinapuuistanduse omanik küsis endalt: „Mida ma peaksin tegema? Ma tean! Ma saadan oma poja, keda ma armastan. Ehk austavad nad teda.“
14 Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
Aga kui põllupidajad nägid teda tulemas, ütlesid nad üksteisele: „See on omaniku pärija. Tapame ta ära! Nii saame tema päranduse endale.“
15 Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
Nad heitsid ta viinapuuaiast välja ja tapsid ta. Mida teeb nüüd viinapuuistanduse omanik nendega?
16 Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
Ta tuleb ja surmab need põllupidajad ning annab viinapuuaia teiste kätte.“Kui nad seda lugu kuulsid, ütlesid nad: „Et seda kunagi ei juhtuks!“
17 Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
Aga Jeesus vaatas neile otsa ja ütles: „Miks on siis Pühakirjas kirjutatud: „Kivi, mille ehitajad kõrvale heitsid, on nüüd saanud peamiseks nurgakiviks“?
18 Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
Igaüks, kes sellele kivile langeb, puruneb tükkideks; igaüks, kelle peale see kivi kukub, purustatakse.“
19 Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
Otsekohe tahtsid vaimulikud õpetajad ja ülempreestrid ta vahistada, sest nad mõistsid, et lugu, mille Jeesus rääkis, oli adresseeritud neile, kuid nad kartsid, mida rahvas võiks teha.
20 Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
Võimalust otsides saatsid nad nuhid, kes teesklesid, et on siirad. Nad üritasid püüda Jeesust lõksu millegagi, mida ta ütleb, nii et nad saaksid ta anda maavalitseja võimu ja volituste alla.
21 Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
Nad ütlesid: „Õpetaja, me teame, et sina räägid ja õpetad seda, mis on hea ja õige, ning et sa ei lase end teiste arvamusest kõigutada. Sa õpetad tõesti Jumala teed.
22 Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
Kas me siis peaksime keisrile makse maksma või mitte?“
23 Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
Aga Jeesus nägi nende kavala võtte läbi ja ütles neile:
24 Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
„Näidake mulle münti − üht denaari. Kelle pilt ja kiri selle peal on?“„Keisri, “vastasid nad.
25 Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
„Siis andke keisrile tagasi see, mis kuulub keisrile, ja Jumalale see, mis kuulub Jumalale, “ütles ta neile.
26 Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
Nad ei suutnud teda lõksu püüda sellega, mida ta rahvale rääkis. Nad olid tema vastusest jahmunud ning jäid vait.
27 Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
Seejärel tulid Jeesuse juurde saduserid, kes eitavad ülestõusmist, ja esitasid küsimuse:
28 Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
„Õpetaja, “alustasid nad, „Mooses andis meile seaduse, et kui abielumees surres jätab naise lasteta, siis peab mehe vend abielluma lesega ja saama oma surnud venna jaoks lapsi.
29 Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
Elasid kord seitse venda. Esimene vend võttis naise ja suri lapsi saamata.
30 Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
Teine vend
31 Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
ja siis ka kolmas vend abiellusid temaga. Lõpuks olid kõik seitse venda temaga abiellunud ja siis lapsi saamata surnud.
32 Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
Viimaks suri ka naine.
33 Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
Kelle naiseks ta siis nüüd ülestõusmisel saab, sest kõik seitse venda on temaga abielus olnud?“
34 Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. (aiōn )
„Siin, praegusel ajastul, võtavad inimesed naisi ja lähevad mehele, “selgitas Jeesus. (aiōn )
35 Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; (aiōn )
„Aga need, keda arvatakse olema väärt osa saama tulevasest ajastust ja surnute ülestõusmisest, ei võta naisi ega lähe mehele. (aiōn )
36 Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
Nad ei saa enam surra, nad on nagu inglid ja Jumala lapsed, kuna nad on ülestõusmise lapsed.
37 Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
Aga küsimuse kohta, kas surnud üles tõusevad, on isegi Mooses tõestuse andnud, kui ta kirjutas põlevast põõsast, nimetades Issandat „Aabrahami Jumalaks, Iisaki Jumalaks ja Jaakobi Jumalaks“.
38 Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
Ta ei ole surnute Jumal, vaid elavate Jumal, sest tema jaoks on kõik elus.“
39 Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
Mõned vaimulikud õpetajad vastasid: „See oli hea vastus, Õpetaja.“
40 Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
Pärast seda ei söandanud enam keegi temale rohkem küsimusi esitada.
41 Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
Siis küsis Jeesus neilt: „Miks on öeldud, et Kristus on Taaveti poeg?
42 Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
Sest Taavet ise ütleb Psalmide raamatus: Issand ütles mu Issandale: „Istu mu paremale käele,
43 Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
kuni ma panen kõik su vaenlased su jalgealuseks järiks.“
44 Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
Taavet ütleb talle „Issand“, nii et kuidas ta saab siis olla Taaveti poeg?“
45 Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
Kui kõik tähelepanelikud olid, ütles ta oma jüngritele:
46 Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
„Hoiduge vaimulike õpetajate eest, kes käivad ringi pikkades rüüdes, kellele meeldib, kui neid turgudel lugupidamisega tervitatakse ning kui neil on parimad kohad sünagoogides ja aukohad pidusöökidel.
47 De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.
Nad petavad lesknaistelt välja nende omandi ja varjavad oma tegelikku olemust paljusõnaliste palvetega. Nad saavad kohtupäeval karmi hukkamõistu osaliseks.“