Lukas 19
1 Och han drog in, och gick igenom Jericho.
Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
2 Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;
Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man.
3 Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.
Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten.
4 Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.
Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
5 Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.
När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.»
6 Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.
Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
7 Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.
Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.»
8 Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.
Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
9 Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.
Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son.
10 Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.
Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»
11 När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.
Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras.
12 Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.
Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
13 Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.
Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.'
14 Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.
Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.»
15 Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.
När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat.
16 Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.
Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
17 Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.
Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
18 Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.
Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
19 Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.
Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
20 Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.
Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
21 Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.
Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.'
22 Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;
Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått?
23 Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?
Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
24 Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.
Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
25 Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.
De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
26 Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.
Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
27 Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.
Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»
28 Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.
Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem.
29 Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,
När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
30 Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.
och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit.
31 Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.
Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»
32 Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.
Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem.
33 Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?
Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?»
34 Då sade de: Ty Herren behöfver honom.
De svarade: »Herren behöver den.»
35 Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.
Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå.
36 Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.
Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen.
37 Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,
Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett;
38 Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.
och de sade: »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!»
39 Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.
Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
40 Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.
Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»
41 Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.
Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den
42 Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.
och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
43 Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.
Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.
44 Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.
Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
45 Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,
Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne;
46 Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.
och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
47 Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;
Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom;
48 Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.
men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.
