Lukas 19
1 Och han drog in, och gick igenom Jericho.
Isus u vinjit ăm Jerihon šă u trikut ăm ala varuš.
2 Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;
Šă akulo are om šje să čima Zakej. Jăl are glavni poreznik, šă are găzdak.
3 Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.
Jăl ănšjărka să vadă pă Isus šă să saznalaskă šjinji ăj jăl. Ali nu ăl puće să ăl vadă akulo asre mulc ominj daje kă jăl are niskă om.
4 Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.
Dăm ala rănd jăl u aljărgat ăm nenći šă su urkat pă ljemn dă divlja smokvă ăm nadă kă lu viđe daje kă Isus vinje pă aje kalje.
5 Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.
Kănd u vinjit Isus pă lokula, jăl su ujtat sus šă lu văzut pă jăl, šă ju zăs: “Zakej, păfriš haj žjos, kă ju trăbă astăs să vju la činji akasă.”
6 Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.
Šă jăl su ăngribit să vijă žjos šă lu apukat ku fălušăjă.
7 Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.
Kănd ur văzut lume aje, jej toc gumunje: “Jăl u meržji la om kari ăj grešnik!”
8 Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.
Zakej su skulat šă u zăs: “Domnu, ujtăći! Ju dov žămătaći dăm găzdăšije ame alu sărašj. Šă dakă am ănšjăljit pă šjinjiva, ăntork patru răndur majmult.”
9 Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.
Isus ju zăs aluj: “Astăs spasenje u vinjit la asta kasa, kă šă asta ăj fišjoru alu Abraham.
10 Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.
Kă ju Fišjoru alu Omuluj am vinjit să kotă šă să spasalaskă pă ominj kari u fost pirdut.”
11 När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.
Mulc ominj ur auzăt elje vorbi, kum are dapropi dă Jeruzalem, šă ominji să gănđe kă kraljevstva alu Dimizov odma su apuka. Isus daje su apukat să lji spuji maj una usporedbă.
12 Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.
Jăl u zăs: “Unu găzdak om su gătat să mergă ăm dăparći pămănt să kapići kraljevstva šă atunšje să să ăntorkă.
13 Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.
Jăl u čimat pă zešji (10) slugur, šă lju dat pola kila dă aržjint, šă u zăs: ‘Făšjec korist aje păn šje nu mă ăntork.’
14 Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.
Ali ominji dăm lokula aluj ăl mărzăle, šă u mănat pă predstavnišj dă pă jăl să zăkă: ‘Noj nu gănđenj asta om să nji fijă kralj.’
15 Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.
Ali jăl su ăntors ku autoritet dă kralj šă u dat zapovjed să ăj adukă pă slugurljelje alu kari u dat banj să vijă dădănenći să đe izvještaj šje ur făkut ku banji.
16 Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.
Elši sluga kari u vinjit, u zăs: ‘Domnu, banji atej mu adus dă zešji (10) majmult.’
17 Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.
Šă jăl u zăs aluj: ‘Măndru! Tu ješć bun sluga. Daje kă are vjeran ku mik, aku aj autoritet pă zešji (10) varušur.’
18 Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.
Altu om u vinjit, šă u zăs: ‘Domnu, banji atej su răđikat dă šinšj (5) răndur.’
19 Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.
Šă jăl u zăs isto astuje: ‘Ju cuj da autoritet pă šinšj (5) varušur.’
20 Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.
Šă treći (3) u zăs: ‘Domnu, ajišje ăj banji atej, ju am păzăt păntru činji, am pus ăm maramică.
21 Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.
Mijă mi are frikă dă činji daje ka ješć strog om: Tu jej šje naj ulagalit šă akuljež šje naj sămănat.’
22 Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;
Šă u zăs kralju ăm ănturšjală dă vorba: ‘Dăm gura ata cuj suduli, njiš korist sluga! Tu šćijej kă mes om strog, šă jov šje nuj amnjov, šă akuljeg šje nam sămănat.
23 Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?
Atunšje adišje naj pus banji ăm bankă? Să vi putut šjeri banji ku kamaturlje kănd maš ăntoršji.’
24 Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.
Atunšje kralju u zăs alu hej šje stăće akulo: ‘Loc banji dă la jăl šă dăđecăl alu ala kari ari zešji (10).’
25 Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.
Jej ur zăs: ‘Ali Domnu, jăl mar ari šinšj (5) kilă dă aržjint!’
26 Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.
Ju vă zăk: Kari ari u ave majmult, a heje kari nari čak šă haj pucăn šje ari u fi lot dă la jăl.
27 Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.
A alu dužmanji amej kari nu gănđe să fjuv kralju alor, adušjecălji ajišje šă amurăcălji ăm oči amej!”
28 Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.
Kănd Isus u spus usporedbe, u mers maj pă dăparći pă kalje dă Jeruzalem.
29 Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,
Kănd Isus vinje mar apropi dă lok ăm Betfaga šă Betanija la planina dă maslinur, jăl u mănăt pă doj učenikur aluj ăm nenći.
30 Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.
Jăl u zăs: “Dušjec ăm sat ăm nenči. Kum vinjec ăm lok, voj vic afla pă magar pă kari njime no šăzut. Dăzljigăcăl šă adušjecăl la minji.
31 Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.
Dakă vu ăntriba šjinjiva: ‘Adišje ăl dăzljež?’, numa zăj: ‘Alu Domnu ăj trăbă.’”
32 Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.
Šă kari u fost mănată ur aflat točno kum jăl u zăs.
33 Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?
Čak šă kănd dăzljiga pă magar, gazdurlje u ăntribat: “Adišje dăzljigăc?”
34 Då sade de: Ty Herren behöfver honom.
Šă ănturšjala dă vorba are: “Alu Domnu ăj trăbă.”
35 Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.
Šă lu dus la Isus šă ur pus haljinurlje alor pă magar šă u pus pă Isus sus pă jăl să šadă.
36 Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.
Kum măržje jăl ăm nenći, lume punje haljinurlje alor pă driku hunđi prušule să đe čast alu Isus.
37 Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,
Šă baš kum vinje jăl apropi dă varuš hunđi planina dă maslinur să slăbođi žjos, toc učenici aluj sur apukat să kănći ăm mari fălušăjă, šă dăm tot graju slavale pă Dimizov dă kutotu mari čudur šje ur văzut.
38 Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.
Jej mužje: “Blagoslovulit să fijă kralj kari vinji ăm numilje alu Domnu! Putuljală ăm nor, šă slava alu Dimizov!”
39 Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.
Orikic dă farizej ăm gărmadă jur zăs: “Učitelju, zălji alu učenici atej să nu svitaskă aje.”
40 Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.
A Isus lju zăs: “Dakă jej ur tăšje, petrilje sur apuka să mužjaskă ăm slavă.”
41 Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.
Kănd u vinjit Isus maj apropi la varuš su apukat să plăngă pă jej dasupra.
42 Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.
Atunšje jăl u zăs: “Să vi šćut numa ăstăs šje adušji putuljala ata! Aku ăj askunsă dă la oči atej.
43 Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.
Daje kă vinji vreme kănd dužmanji atej ur riđika falur pălăngă činji, jej čur opkululi šă čur ănkuje dăm totă parće.
44 Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.
Šă jej čur uništili pă činji do kraja šă kutotu šje kustă akulo šă no maj rămănje ăm činji njiš una petră pă alta petră, kutotu păntru aje kă nu aj prepoznulit vreme kănd Dimizov u vinjit la činji.”
45 Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,
Isus u mers ăm Hram, šă su apukat să lji măji afară pă eje kari vinđe šă kumpăra ăm nontru.
46 Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.
Jăl u zăs alor: “Skris ăj ăm svăntă kenvija: ‘Kasa ame u fi kasa dă aruguminći’ ali voj ac făkut ‘špiljă dă pljačkaš!’”
47 Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;
Dă zuva Isus ănvăca ăm Hram, a mar popur šă učitelji dă zakonu alu Mojsije šă alci vođur kari as re židovur planărze să ăl amori pă jăl.
48 Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.
Ali jej nor aflat njimika kum ar fašji aje, daje kă lume să cănje apropi dă jăl, šă punje tari ureći la vorbilje aluj.
