Lukas 17

1 Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma.

2 Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små.

3 Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlåt honom det.

4 Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ångrar det; så förlåt honom.

5 Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona.

6 Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och saden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder.

7 Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords;

8 Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick.

9 Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag.

10 Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra.

11 Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen.

12 Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo långt ifrå;

13 Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss.

14 När han dem såg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, vid de gingo, vordo de rene.

15 Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst;

16 Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit.

17 Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio?

18 Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen;

19 Och sade till honom: Statt upp, gack, din tro hafver frälst dig.

20 Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor.

21 Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder.

22 Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen.

23 Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller.

24 Ty såsom ljungelden ljungar ofvan af himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag.

25 Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet.

26 Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar.

27 De åto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla.

28 Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de åto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde.

29 Men den dagen, då Loth gick ut af Sodoma, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla.

30 Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras.

31 På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver.

32 Kommer ihåg Loths hustru.

33 Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs.

34 Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

35 Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

36 Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

37 Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.