< Lukas 15 >
1 Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de måtte höra honom.
2 Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.
3 Då sade han till dem denna liknelsen, sägandes:
4 Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?
5 Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.
6 Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.
7 Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.
8 Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?
9 Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.
10 Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.
11 Och han sade: En man hade två söner.
12 Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.
13 Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.
14 Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd;
15 Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.
16 Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.
17 Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.
18 Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.
19 Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.
20 Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.
21 Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.
22 Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.
23 Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.
24 Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.
25 Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;
26 Och kallade en af sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.
27 Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.
28 Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.
29 Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mång år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.
30 Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.
31 Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.
32 Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.
