Lukas 12
1 När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.
Maj mult š maj mult lumje anastavit s vije la Isusu. Lja fost atăta k gaza unij pisti alc. Maj dată njego če osă rubjaskă alu lumjej, Isusu arubit alu učenikurlje aluj: “Păzăcăvă d farizeji. Ku duavje trje fălč jaštje š utjecaju alor s proširjaštje ăntră lumje kašă germa karje s proširjaštje ăn mălaj. Păzăcăvă s nu fic kašă jej ku trje fălč.
2 Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.
Vinje vrijamja kănd tot čije skuns osă fije otkrivit š tot čije tajna osă sa audă pănglă toc.
3 Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.
Da, ăn zuvaja če god njeko azăs ăn tamă osă saudă la lumină š tot če njeko ašaptit ăn sobă kisă osă razglasaštje p krov s audă toc!
4 Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.
Ortači ajmje, punjec binje urjajke. Na vjec frikă d lumje. Jej puatje s umară samo tjela, ali dăpă aja vuavă nu puatje nimika maj rov s fakă!
5 Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens. (Geenna g1067)
Njego osă vu pokazaskă d činje trjebje sa vjec frikă: avjec frikă d Dimizov karje p voj puatje s vu muarje, š atunča p voj s arunče ăn pakao. Da, d jel avjec frikă! (Geenna g1067)
6 Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.
Voj štijic k činč vrabacurj s vindje samo d doj novčičurj. Ali Dimizov nu mujtă p ničunu d jej.
7 Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.
Voj štijec k aluj vridic maj mult njego multje vrabacurj. Dimizov štije čak š kăt avjec păr p kap. Daja na vjec frikă!
8 Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.
Istina je, tot ăla karje aiča p pămănt la intja alu lumje priznajaštje k mije pripadnjaštje, š d jel jo, Bijatu alu Omuluj, la intja alu anđelilor alu Dimizov osă priznajesk k jel pripadnjaštje mije.
9 Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.
Tot ăla karje aiča p pămănt la intja alu lumje s odriknještje k mije pripadnjaštje, osă m odriknjesk la intja alu anđelilor alu Dimizov k jel pripadnjaštje mije.
10 Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.
Ipak tot ăla karje rubjaštje păntruv minje, Bijatu alu Omuluj, puatje s oprostjaskă. A alu ăla karje uvridjaštje p Sufljetu alu Svăntuluj nusă oprostjaštje.
11 När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;
Kănd jej aduče p voj la sud ăn sinagogă, la intja alu vladaruluj š la vlast, nu vu sikiric če s zăčec vuavă ăn obrană
12 Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.
daja če p voj Sufljetu alu Svăntuluj ăn ăla tren osă ănvacă če s zăčec.”
13 Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.
Unu om dăn atăta lumje azăs alu Isusuluj: “Učiteljulje, zi alu fratimjov s podiljaskă ku minje imanja karje adobidit če tatimjov nja lăsat.”
14 Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.
Isusu ja zăs: “Omulje, činje p minje ma pus s sudjesk š s podiljesk ăntră voj?”
15 Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.
Atunča azăs alu toc: “Păzăcăvă š nu dopustic alu bilo d karje lakumije s utră ăn inima avuastră, k život nu s sastajaštje ăn aja če posjeduještj.”
16 Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.
Atunča Isusu arubit asta vorbă: “Alu unu bogataš binje arodit pămăntu.
17 Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;
Bogatašu agăndit: ‘Nu štiuv če s fak daja če nam nič u lok atăta d marje s sprimjesk tot če ma rodit.’
18 Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;
Atunča azăs: ‘Štiuv! Dubor p skladištilje abătrnje š osă fak maj marje š ănklo osă puj š gruvu š tuată imovina amja.’
19 Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.
Atunča osă zăk săngur mije: ‘Jakă, am ăn skladištje zalihe d još multje aj. Akuma m odmurjesk, mălănk, bjav š m veseljesk!’
20 Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?
Ali Dimizov ja zăs: ‘Omulje tu karje naj mincă! Još d sară osă c jav sufljetu alu tov. Atunča alu činje s pripadnjaskă tot aja čaj străns d tinje?’
21 Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.
Omu karje narje mincă je ăla karje strănđe bugacija p pămănt, a nuje bugat ăn vojki alu Dimizov.”
22 Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.
Atunča Isusu azăs alu učenikurlje aluj: “Daja vu zăk: Nu brinicăvă š na vjec frikă kum s preživic, če s mănkăc, nič kum s ănviljic tjala avuastră, če s ănbrkăc!
23 Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.
K životu maj važniji d mănkarje, š tjela d cualje.
24 Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?
Ujtacăvă la gavranurj! Nit sijaštje, nit adună, nit arje skladištje nit kolibă. A Dimizov ipak s pobrinjaštitje d jej. A voj vridic maj mult alu Dimizov d pujurj!
25 Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?
Puatje njeko d voj aša če s brinjaštje s produžaskă životu čak š unu sat?
26 Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?
Daja če nu putjec s fičec nič aša mikă stvar, dăče vu brinic d bilo čaja?
27 Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.
Ujtacăvă la frorj ăn polje kum krjaštje! Nu s mučaštje aša s fakă cualje. A ipak nič caru Salomon karje afost maj bugat š maj capăn caru ăn Izrael na fost ănbrkat aša măndru kašă unu d fruarjasta.
28 Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?
Atunča akă Dimizov aša ănbrakă frorji karje krjaštje ăn polje karje jaštje astăz, a već minje s arunkă ăn fok, dali s nu vrja još maj mult s pobrinjaskă d voj? Voj lumjo karje aša d pucăn kridjec!
29 Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;
Nu kătăc če osă mănkăc š če osă bjec š nu vu uznemiric d aja.
30 Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;
K Tata alu vostru ăn čerj štije k tot asta vuavă trjebje. Nu fic kašă lumja alu pămăntusta karje samo aja kată.
31 Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.
Njego prvo kătăc cara alu Dimizov š Dimizov osă vu dja aja če vuavă trjebje.
32 Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.
Navja frikă, amikă stada, k Tata alu vostru ăn čerj vrja s vu dja bugucija alu cara aluj.
33 Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.
Vinjdjec aja če avjec š banj dăc alu lumje karje narje nimik! Akă aja fičec, osă avjec pravo bugucije p čerj karje nikad nusă fije purdut. Aja je kašă k avjec saku ku banji karje nikad nusă ajbje rupă ăn ja. P čerj nuje lupovj karje vuavă afura stvarurlje š nuje găgj karje amănka cualjilje avuaštrje.
34 Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.
Inima avuastră uvjek osă fije ănklo undje je bugucija avuastră.”
35 Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;
Isusu azăs: “Uvjek fic spremic, kašă argatu karje ănbrkat ăn radne cualje aluj š alu činje je lumina prinsă tuată nuaptja.
36 Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp.
Da, fic kašă argatu karje štjaptă p gospodaru aluj karje apljikat ăn svatovj š kănd gospodaru ažunđje akasă š batje la ušă, odma diškidje uša.
37 Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.
Blago alu ălja argac karje je spremic š aštjaptă ăntručala alu gospodaruluj k jel osă lji nagradjaskă. Istina je zăk vuavă, gospodaru osă ănbračje cualjilje alu argatuluj, osă lji zăče s šagă la astal š săngur osă lji poslužaskă.
38 Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare.
Blago alu ălja argac karje je spremic š aštjaptă ăntručala alu gospodaruluj, čak š akă jel vinje ăn ponoć ili maj ănklo.
39 Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.
Ăn asta putjec s fic sigurni: Akă gazda alu kasăj štija kănd vinje lupovu, na dopustja alu lopovuluj s provaljaskă ăn kasa aluj.
40 Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma.
Fic š voj stalno pripremic daja če jo, Bijatu alu Omuluj, osă viuv kănd voj numă očekujic.”
41 Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?
Petar antribat: “Domnulje, arubit tu asta vorbă nuavă alu učenikulor ili alu toc?”
42 Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?
Domnu Isusu ja zăs: “P činje găndic k gospodaru osă puje s upravljaskă ku altje argac ăn kasa aluj š s lji nahranjaskă ăn bună vrijamje? Aja je argatu p karje gospodaru smatrjaštje k je vjeran š mudar, dali nuje?
43 Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.
Blago alu argatula p karje gospodaru, kănd s ănturča akas, s găsaskă k vjerno š mudro upravljit ku altje argac, k gospodaru osă nagradjaskă p jel!
44 Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.
Da, istina je k postavljaštje p argatu s upravljaskă ku tuată imanja aluj.
45 Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;
Ali če osă fije akă argatula găndjaštje: ‘Gospodaru sa zadržăt p drum š nusă ăntuarčje d mult’, š ančiput s bată p argacă š p argatilje, mult mălănkă š bja š s ămbată?
46 Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.
Atunča gospodaru alu argatula osă vije ăn zuvă ăn karje jel nu l očekuja š ăn vrijamje karje jel nu štije. Gospodaru osă l taje p komadurj š osă l trimjatje ănklo undje mora s pljače toc karje nu krjadje.
47 Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;
Argatula karje aštijut ča čirut gospodaru, ali nu sa pripremit d vinjala aluj š na fukut aja če gospodaru azăs, osă fije luvit ku multje udaracurj.
48 Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.
A argatula, karje na štijut aja če gospodaru avrut, a afukut nješto d čaja azaslužăt bătaje osă fije luvit ku pucăn udaracurj. Dăla tot ăla alu činje Dimizov mult adat, Dimizov dăla jel osă kată mult. Dăla tot ăla alu činje Dimizov mult apovjerit, Dimizov dăla jel osă čarje mult.”
49 Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?
Atunča Isusu azăs: “Avinjit s aduk sudu alu Dimizov p pămănt, kašă foku. Mult vrjauv s fije već aprinsă.
50 Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?
Mora s trjek vrijamja d marje patjală š nimika nu m spričaštje pănd god nu završa asta vrijamje d patjală!
51 Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.
Voj găndic k amvinjit s aduk miru p pămănt? Nipošto! Njego, istina je amvinjit s aduk podjelă ăntră lumje.
52 Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.
Pănd akuma, akă ăn una kasă jaštje činč lumje, osă podiljaskă unu păntruv altu. Doj osă fije ku minje, a trje osă fije păntruv minje.
53 Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.
Članurlje alu familjije osă podiljaskă unji păntruv alc. Tata osă fije păntruv bijat š bijatu osă fije păntruv tată, mama păntruv fată š fata păntruv mamă, suakra păntruv noră š nora păntruv suakră.”
54 Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.
Atunča Isusu arubit alu mulc lumje: “Kănd opazăc k d zapad dăla more s nakupjaštje njegri oblakurj, odma zăčec: ‘Osă fije nevrijeme’, š jaštje.
55 Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så.
A kănd suflă văntu dăla jug voj zăčec: ‘Osă fije zăpuk!’ š jaštje zăpuk.
56 I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?
Lumjo ku duavă licje! Putjec s ujtac pănglă voj če s dogodjaštje p pămănt š p čerj š s protumačic znakurlje karje ănklo s vjadje. Dăče atunča nu putjec s protumačic događajurlje karje promatric aštja zuvje kănd sănt jo ku voj?
57 Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.
Š dăče nu putjec s prepoznajic čije binje d fukut?
58 När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.
Pănd ku omu karje păntruv tinje plječ la sud, pokušaštje, majdată njego če s fije kasno, s t dogovorješt ku jel. Akă aja nu fač, jel osă vu prisiljaskă s stăc la intja alu sudaculuj, sudacu osă t sudjaskă š t predajaštje la izvršitelj, a jel osă ta runče ăn kisuarje.
59 Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.
Istina je: nusă ješ d ănklo pănd god nu isplatja tuată datorija ata, pănla zadnja kovanică.”
