Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Acuérdate, oh SEÑOR, de lo que nos ha sucedido. Ve y mira nuestro oprobio.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Nuestra heredad se ha vuelto a extraños, nuestras casas a forasteros.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Huérfanos somos sin padre; nuestras madres son como viudas.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Nuestra agua bebemos por dinero; nuestra leña por precio compramos.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Persecución padecemos sobre nuestra cerviz; nos cansamos, y no hay para nosotros reposo.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Al egipcio y al asirio dimos la mano, para saciarnos de pan.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Nuestros padres pecaron, y son muertos; y nosotros llevamos sus castigos.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Siervos se enseñorearon de nosotros; no hubo quien nos librase de su mano.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Con peligro de nuestras vidas traíamos nuestro pan delante del cuchillo del desierto.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Nuestra piel se ennegreció como un horno a causa del ardor del hambre.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Violaron a las mujeres en Sion, a las vírgenes en las ciudades de Judá.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
A los príncipes colgaron con su mano; no respetaron el rostro de los ancianos.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Llevaron los jóvenes a moler, y los niños desfallecieron en la leña.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Los ancianos cesaron de la puerta, los jóvenes de sus canciones.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Cesó el gozo de nuestro corazón; nuestro corro se tornó en luto.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Cayó la corona de nuestra cabeza. ¡Ay ahora de nosotros! Porque pecamos.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Por esto fue entristecido nuestro corazón, por esto se entenebrecieron nuestro ojos,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Por el Monte de Sion que está asolado; zorras andan en él.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Mas tú, SEÑOR, permanecerás para siempre; tu trono de generación en generación.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
¿Por qué te olvidarás para siempre de nosotros, y nos dejarás por largos días?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Vuélvenos, oh SEÑOR, a ti, y nos volveremos; renueva nuestros días como al principio.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Porque repeliendo nos has desechado; te has airado contra nosotros en gran manera.
