Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Rangarirai Jehovha, zvakatiwira; tarirai, mugoona kunyadziswa kwedu.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Nhaka yedu yakapiwa kuvatorwa, misha yedu kumabvakure.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Tava nherera, hatina vabereki, vanamai vedu sechirikadzi.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Tinofanira kutenga mvura yatinonwa; huni dzedu dzinongowanikwa chete nomutengo.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Avo vanotidzinganisa vari pedyo pedyo; taneta uye hatina zororo.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Takazviisa pasi peIjipiti neAsiria, kuti tiwane chingwa chakakwana.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Madzibaba edu akatadza uye vakafa, uye tava kurangwa nokuda kwavo.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Varanda vanotitonga, uye hapana angatisunungura kubva pamaoko avo.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Tinowana chingwa chedu nokuisa upenyu hwedu munjodzi, nokuda kwomunondo murenje.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Ganda redu rava kupisa sechoto, nokuda kwokupisa kwenzara.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Vakachinya vakadzi muZioni, mhandara, mumaguta eJudha.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Machinda akasungirirwa namaoko avo; vakuru havakudzwi.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Majaya anoshanda paguyo; vakomana vanotatarika vakatakura mitoro yehuni.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Vakuru vakabva pasuo reguta; majaya akarega kuimba kwavo.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Mufaro mumwoyo medu waguma; kutamba kwedu kwapinduka kukava kuchema.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Korona yawa kubva pamusoro wedu. Tine nhamo isu, nokuti takatadza!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Nokuda kwaizvozvi mwoyo yedu yapera simba, nokuda kwezvinhu izvi meso edu otadza kuona,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
nokuti Gomo reZioni rava dongo, makava ofambamo.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Imi Jehovha, munotonga nokusingaperi; chigaro chenyu choushe chiripo kuzvizvarwa zvose.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Sei muchigara muchitikanganwa? Sei muchitikanganwa kwenguva yakareba kudai?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Tidzoserei kwamuri, Jehovha, kuti tigodzoka; vandudzai mazuva edu senguva yekare,
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
kana musina kutiramba zvachose kana kutitsamwira zvikuru kwazvo.
