Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Wspomnij, Panie! na to, co się nam przydało; wejrzyj a obacz pohańbienie nasze.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Dziedzictwo nasze obrócone jest do obcych, a domy nasze do cudzoziemców.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Sierotamiśmy a bez ojca; matki nasze są jako wdowy.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Wody nasze za pieniądze pijemy, drwa nasze za pieniądze kupujemy.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Na szyi swej prześladowanie cierpiemy, pracujemy, a nie dadzą nam odpocząć.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Egipczykom podajemy rękę i Assyryjczykom, żebyśmy się nasycili chleba.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Ojcowie nasi zgrzeszyli, niemasz ich, a my nieprawość ich ponosimy.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Niewolnicy panują nad nami, niemasz, ktoby nas wybawił z ręki ich.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Z odwagą duszy naszej szukamy chleba swego dla strachu miecza i na puszczy.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Skóra nasza jako piec zczerniała od srogości głodu.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Niewiasty w Syonie pogwałcono; i panny w miastach Judzkich.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Książęta ręką ich powieszeni są, a osoby starszych nie mają w uczciwości.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Młodzięców do żarn biorą, a młodzieniaszkowie po drwami padają.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Starcy w bramach więcej nie siadają, a młodzieńcy przestali pieśni swoje.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Ustało wesele serca naszego, pląsanie nasze w kwilenie się obróciło.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Spadła korona z głowy naszej; biada nam, żeśmy zgrzeszyli!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Dlategoż mdłe jest serce nasze, dlatego zaćmione są oczy nasze;
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Dla góry Syońskiej, że jest spustoszona, liszki chodzą po niej.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ty, Panie! trwasz na wieki, a stolica twoja od narodu do narodu.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Przeczże nas na wieki zapominasz, a opuszczasz nas przez tak długi czas?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Nawróć nas do siebie, o Panie! a nawróceni będziemy; odnów dni nasze, jako z dawna były.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Bo izali nas cale odrzucisz, a gniewać się będziesz na nas tak bardzo?
