Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Kia mahara, e Ihowa, ki te mea kua pa nei ki a matou: tirohia mai, kia kite ai koe i to matou ingoa kino.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Kua riro to matou wahi tupu i nga tangata ke, o matou whare i nga tautangata.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
He pani matou, kahore he matua, ko o matou whaea ano he pouaru.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Na te moni i inu wai ai matou; ko a matou wahie he mea hoko.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Kei runga kei o matou kaki o matou kaiwhai: e mauiui ana matou, kahore he tanga manawa mo matou.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Kua hoatu e matou te ringa ki nga Ihipiana, ki nga Ahiriana, kia makona ai matou i te taro.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
I hara o matou matua, a kua kore; a kua whakawaha e matou o ratou he.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Ko nga pononga o matou rangatira: kahore he kaiwhakaora mo matou i o ratou ringa.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
E tata mate matou ka whiwhi ai i te taro, i te hoari hoki o te koraha.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Mangu ana o matou kiri ano he oumu, i te wera ngau kino o te hemokai.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Taea ana e ratou nga wahine o Hiona, nga wahine i nga pa o Hura.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Ko nga rangatira, taronatia ake e to ratou ringa; kihai nga kanohi o nga kaumatua i whakahonoretia.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Ko nga taitama kei te waha i te huri, hinga ana nga tamariki i te pikaunga wahie.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Ko nga kaumatua i nga kuwaha kua kore, me te waiata hoki a nga taitama.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Kua mutu te koa o o matou ngakau, kua puta ke ta matou kanikani hei uhunga.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Kua taka te karauna o to matou mahunga; aue, te mate mo matou! kua hara hoki matou.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Na reira whakaruhi noa iho o matou ngakau; na enei mea pouriuri ana o matou kanohi.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Na te maunga hoki o Hiona kua ururuatia nei, e haereerea nei e nga pokiha.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Pumau tonu koe, ake ake, e Ihowa; ko tou torona kei tera whakatupuranga, kei tera whakatupuranga.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
He aha koe i wareware tonu ai ki a matou? he aha koe i whakarere ai i a matou, a roa noa iho nga ra?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Whakatahuritia atu matou ki a koe, e Ihowa, a ka tahuri matou: whakahoutia o matou ra, kia rite ki o mua.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Otiia kua tino whakakahore rawa koe ki a matou, e tino nui ana tou riri ki a matou.
