Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Jjukira Ayi Mukama ekitutuuseeko. Tunula olabe ennaku yaffe.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Omugabo gwaffe guweereddwa bannamawanga, n’amaka gaffe gatwaliddwa abatali ba mu nnyumba.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Tufuuse bamulekwa abatalina bakitaabwe, ne bannyaffe bafuuse bannamwandu.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Tusasulira amazzi ge tunywa; n’enku tuteekwa okuzigula.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Abatucocca batugobaganya; tukooye ate nga tetulina wa kuwummulira.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Twakola endagaano ne Misiri n’Abasuuli okutufuniranga ku mmere.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Bajjajjaffe baayonoona, ne bafa, naye tubonerezebwa olw’ebikolwa byabwe ebitaali bya butuukirivu.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Abaddu be batufuga, tewali n’omu ayinza okutulokola mu mukono gwabwe.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Tuba kumpi n’okuttibwa nga tunoonya emmere, olw’ekitala ekiri mu ddungu.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Olususu lwaffe luddugadde ng’enziro olw’enjala ennyingi.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Abakyala ba Sayuuni, n’abawala embeerera ab’omu bibuga bya Yuda bakwatiddwa olw’amaanyi.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Abalangira bawanikibbwa baleebeetera ku mikono gyabwe n’abakadde tewali abassaamu kitiibwa.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Abavubuka bawalirizibwa okusa emmere ku jjinja ne ku lubengo, n’abalenzi batagala nga beetisse entuumu z’enku.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Abakadde tebakyatuula mu wankaaki w’ekibuga, n’abavubuka tebakyayimba.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Emitima gyaffe tegikyasanyuka, n’okuzina kwaffe kufuuse kukungubaga.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Engule egudde okuva ku mitwe gyaffe. Zitusanze kubanga twonoonye!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Emitima gyaffe kyegivudde gizirika, era n’amaaso gaffe kyegavudde gayimbaala.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Olw’okuba nga olusozi Sayuuni lulekeddwa nga lwereere, ebibe kyebivudde bitambulirako.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ggwe, Ayi Mukama obeerera ennaku zonna; entebe yo ey’obwakabaka ya mirembe na mirembe.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Lwaki otwelabiririra ddala okumala ennaku ezo zonna? Tuddiremu, Ayi Mukama, tudde gy’oli.
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Tukomyewo gy’oli Ayi Mukama, otuzze buggya ng’edda;
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
wabula ng’otusuulidde ddala, era ng’otusunguwalidde nnyo nnyini obutayagala na kutuddiramu.
