Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Piemini, Kungs, kas mums noticis, skaties un uzlūko mūsu kaunu.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Mūsu mantas tiesa svešiniekiem kļuvusi, mūsu nami ārzemniekiem.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Mēs esam bāriņi bez tēva, mūsu mātes ir kā atraitnes.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Savu ūdeni mēs dzeram par naudu, savu malku pērkam par maksu.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Mēs topam vajāti pār kaklu pār galvu, mēs esam noguruši, dusas mums nav.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Mēs esam devušies rokā ēģiptiešiem un Asiriešiem, lai dabūtu maizes paēst.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Mūsu tēvi apgrēkojušies, un to vairs nav, bet mēs nesam viņu noziegumus.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Kalpi valda pār mums, un neviena nav, kas mūs izglābj no viņu rokām.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Mums sava maize jāatved ar nāves bailēm, tuksneša zobena priekšā.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Mūsu āda ir nomelnējusi kā ceplī no tāda briesmīga bada.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Sievas Ciānā apsmietas, jaunavas Jūda pilsētās.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Lielkungi caur viņu roku ir pakārti, un vecaju vaigs nav turēts godā.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Jaunekļus dzen pie malšanas, un puiši klūp malku nesdami.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Vecaji atstājās no vārtiem un jaunekļi no savām dziesmām.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Mūsu sirds līksmība ir pagalam, mūsu diešana palikusi par vaimanām.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Mūsu galvas kronis nokritis, - ak vai mums, ka esam grēkojuši!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Tādēļ mūsu sirds gurdena, tādēļ mūsu acis palikušas tumšas;
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Ciānas kalna dēļ, kas izpostīts, ka lapsas pār to tekā.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Tu, Kungs, paliec mūžīgi, Tavs godības krēsls līdz radu radiem.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Kādēļ Tu mūs mūžam gribi aizmirst, kāpēc Tu mūs tik ilgi gribi atstāt?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Kungs, atgriezi mūs pie Tevis, tad atgriezīsimies, atjauno mūsu dienas, tā kā vecos laikos.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Jeb vai Tu mūs pavisam esi atmetis un tik ļoti par mums apskaities?
