Klagovisorna 5

1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.