Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Ricordati, Eterno, di quello che ci è avvenuto! Guarda e vedi il nostro obbrobrio!
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
La nostra eredità è passata a degli stranieri, le nostre case, a degli estranei.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Noi siam diventati orfani, senza padre, le nostre madri son come vedove.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Noi beviamo la nostr’acqua a prezzo di danaro, le nostre legna ci vengono a pagamento.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Col collo carico noi siamo inseguiti, siamo spossati, non abbiamo requie.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Abbiam teso la mano verso l’Egitto e verso l’Assiria, per saziarci di pane.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
I nostri padri hanno peccato, e non sono più; e noi portiamo la pena delle loro iniquità.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Degli schiavi dominano su noi, e non v’è chi ci liberi dalle loro mani.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Noi raccogliamo il nostro pane col rischio della nostra vita, affrontando la spada del deserto.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
La nostra pelle brucia come un forno, per l’arsura della fame.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Essi hanno disonorato le donne in Sion, le vergini nelle città di Giuda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
I capi sono stati impiccati dalle loro mani, la persona de’ vecchi non è stata rispettata.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
I giovani han portato le macine, i giovanetti han vacillato sotto il carico delle legna.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
I vecchi hanno abbandonato la porta, i giovani la musica dei loro strumenti.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
La gioia de’ nostri cuori è cessata, le nostre danze son mutate in lutto.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
La corona ci è caduta dal capo; guai a noi, poiché abbiamo peccato!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Per questo langue il nostro cuore, per questo s’oscuran gli occhi nostri:
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
perché il monte di Sion è desolato, e vi passeggian le volpi.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ma tu, o Eterno, regni in perpetuo; il tuo trono sussiste d’età in età.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Perché ci dimenticheresti tu in perpetuo, e ci abbandoneresti per un lungo tempo?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Facci tornare a te, o Eterno, e noi torneremo! Ridonaci de’ giorni come quelli d’un tempo!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Ché, ora, tu ci hai veramente reietti, e ti sei grandemente adirato contro di noi!
