Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Ka tuna, ya Ubangiji, abin da ya faru da mu; duba, ka ga kunyar da muka sha.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
An ba wa baƙi gādonmu, gidajenmu kuma aka ba bare.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Mun zama marayu marasa ubanni, uwayenmu kamar gwauraye.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Dole mu sayi ruwan da muke sha; sai mun biya mu sami itace.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Masu fafararmu sun kusa kama mu; mun gaji kuma ba dama mu huta.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Mun miƙa kanmu ga Masar da Assuriya don mu sami isashen abinci.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Kakanninmu sun yi zunubi kuma ba sa nan yanzu, mu ne aka bari muna shan hukuncinsu.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Bayi suna mulki a kanmu, kuma ba wanda zai’yantar da mu daga hannuwansu.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Muna samun burodi a bakin rayukanmu domin takobin da yake a jeji.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Fatar jikinmu ta yi zafi kamar murhu, muna jin zazzaɓi domin yunwa.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
An yi wa mata fyaɗe a cikin Sihiyona, da kuma budurwai a cikin garuruwan Yahuda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
An rataye’ya’yan sarakuna da hannuwansu; ba a ba wa dattawa girma.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Samari suna faman yin niƙa; yara kuma suna fama da ƙyar da nauyin kayan itace.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Dattawan sun bar ƙofar birnin, samari sun daina rera waƙa.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Farin ciki ya rabu da zuciyarmu; rayuwarmu ta zama makoki.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Rawani ya fāɗi daga kanmu. Kaiton mu gama mun yi zunubi!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Domin wannan zuciyarmu ta yi sanyi; domin waɗannan abubuwa idanunmu sun dushe
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
gama Tudun Sihiyona ya zama kufai, sai diloli ke yawo a wurin.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ya Ubangiji, kai ne mai iko har abada; kursiyinka ya dawwama cikin dukan zamani.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Don mene ne kake mantawa da mu koyaushe? Me ya sa ka yashe mu da jimawa?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Ka sāke jawo mu gare ka, ya Ubangiji, don mu komo; ka sabunta kwanakinmu su zama kamar yadda suke a dā
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
sai dai in ka ƙi mu gaba ɗaya kana fushi da mu fiye da yadda za a iya aunawa.
