Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Seyè, gade sa ki te rive nou non! Voye je gade nou. Wè nan ki mizè nou ye!
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Peyi nou an nan men moun lòt nasyon! Yo pran kay nou pou yo.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Nou se timoun san papa. Manman nou tankou fanm ki pèdi mari yo.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Se achte pou n' achte dlo pou nou bwè. Si nou pa gen lajan, nou pa jwenn bwa pou nou boule.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
N'ap travay di tankou bourik, tankou bèf kabwa. Nou bouke, nou pa ka pran kanpo.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Pou nou ka jwenn manje pou nou manje nou blije ap lonje men bay peyi Lejip ak peyi Lasiri.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Zansèt nou yo fè peche. Yo pa la ankò! Se nou menm k'ap peye pou sa yo te fè.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Moun k'ap gouvènen nou yo se esklav yo ye. Pesonn pa ka delivre nou anba men yo.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Se gwo danje lè nou soti al dèyè manje. Ansasen toupatou nan peyi a.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Grangou ban nou lafyèb. Kò nou cho kou dife.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Yo fè kadejak sou madanm nou sou mòn Siyon an. Nan tout ti bouk peyi Jida yo yo kenbe pitit fi nou yo.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Yo pran chèf nou yo, yo pann yo. Yo derespekte granmoun nou yo.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Yo fòse jenn gason nou yo rale moulen. Ti gason nou yo ap titibe anba gwo chay bwa.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Granmoun yo pa chita nan pòtay lavil la ankò. Jennmoun nou yo pa chante ankò.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Pa gen kè kontan lakay nou. Nou pa danse ankò! Lapenn plen kè nou!
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Tou sa ki te konn ban nou kè kontan disparèt. Nou te peche, malè tonbe sou nou.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Nou malad nan fon kè nou, nou pa ka wè tèlman n'ap kriye,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
paske mòn Siyon an tounen savann. Se bèt nan bwa ase ki rete la.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Men ou menm, Seyè, ou wa pou tou tan. W'ap gouvènen jouk sa kaba.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Poukisa ou lage nou pou tout tan sa a? Gen lè ou p'ap janm chonje nou ankò!
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Seyè, fè nou tounen vin jwenn ou non! Fè nou tounen vin jwenn ou! Fè nou viv jan nou te konn viv nan tan lontan an non!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Eske ou voye nou jete pou tout bon? Pou di ou p'ap janm sispann fache sou nou?
