Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Souviens-toi, Éternel, de ce qui nous est arrivé! Regarde, vois notre opprobre!
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Notre héritage a passé à des étrangers, Nos maisons à des inconnus.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Nous sommes orphelins, sans père; Nos mères sont comme des veuves.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Nous buvons notre eau à prix d’argent, Nous payons notre bois.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Nous sommes poursuivis, le joug sur le cou; Nous sommes épuisés, nous n’avons point de repos.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Nous avons tendu la main vers l’Égypte, vers l’Assyrie, Pour nous rassasier de pain.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Nos pères ont péché, ils ne sont plus, Et c’est nous qui portons la peine de leurs iniquités.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Des esclaves dominent sur nous, Et personne ne nous délivre de leurs mains.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Nous cherchons notre pain au péril de notre vie, Devant l’épée du désert.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Notre peau est brûlante comme un four, Par l’ardeur de la faim.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Ils ont déshonoré les femmes dans Sion, Les vierges dans les villes de Juda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Des chefs ont été pendus par leurs mains; La personne des vieillards n’a pas été respectée.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Les jeunes hommes ont porté la meule, Les enfants chancelaient sous des fardeaux de bois.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Les vieillards ne vont plus à la porte, Les jeunes hommes ont cessé leurs chants.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
La joie a disparu de nos cœurs, Le deuil a remplacé nos danses.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
La couronne de notre tête est tombée! Malheur à nous, parce que nous avons péché!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Si notre cœur est souffrant, Si nos yeux sont obscurcis,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
C’est que la montagne de Sion est ravagée, C’est que les renards s’y promènent.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Toi, l’Éternel, tu règnes à jamais; Ton trône subsiste de génération en génération.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Pourquoi nous oublierais-tu pour toujours, Nous abandonnerais-tu pour de longues années?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Fais-nous revenir vers toi, ô Éternel, et nous reviendrons! Donne-nous encore des jours comme ceux d’autrefois!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Nous aurais-tu entièrement rejetés, Et t’irriterais-tu contre nous jusqu’à l’excès?
