Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Remember, O LORD, what is come upon us: consider, and behold our reproach.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Our inheritance is turned to strangers, our houses to aliens.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
We are orphans and fatherless, our mothers [are] as widows.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
We have drank our water for money; our wood is sold to us.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Our necks [are] under persecution: we labor, [and] have no rest.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
We have given the hand [to] the Egyptians, [and to] the Assyrians, to be satisfied with bread.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Our fathers have sinned, [and are] not; and we have borne their iniquities.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Servants have ruled over us: [there is] none that doth deliver [us] out of their hand.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
We procured our bread with [the peril of] our lives, because of the sword of the wilderness.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Our skin was black like an oven because of the terrible famine.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
They ravished the women in Zion, [and] the maids in the cities of Judah.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Princes were hanged by their hand: the faces of elders were not honored.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
They took the young men to grind, and the children fell under the wood.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
The elders have ceased from the gate, the young men from their music.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
The joy of our heart hath ceased; our dance is turned into mourning.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
The crown is fallen [from] our head: woe to us, that we have sinned!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
For this our heart is faint; for these [things] our eyes are dim.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Because of the mountain of Zion, which is desolate, the foxes walk upon it.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Thou, O LORD, remainest for ever; thy throne from generation to generation.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Why dost thou forget us for ever, [and] forsake us so long time?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Turn thou us to thee, O LORD, and we shall be turned; renew our days as of old.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
But thou hast utterly rejected us; thou art very wroth against us.
