Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Remember, O Jehovah, what is come upon us! Look down and behold our reproach!
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Our inheritance is fallen to strangers, Our houses to aliens.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
We are orphans; we are without a father; Our mothers are as widows.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Our water we drink for money; Our wood is sold to us.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
With the yoke upon our necks, we are driven; We are wearied, and have no rest.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
We have given the hand to the Egyptians, And to the Assyrians, to be satisfied with bread.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Our fathers sinned; they are no more, And we bear their iniquities.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Servants rule over us; There is none that delivereth out of their hand.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
With the peril of our lives we get our bread, Because of the sword of the wilderness.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Our skin is parched like an oven Because of the burnings of hunger.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Matrons in Zion have they ravished, And maidens in the cities of Judah.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Princes were hanged up by their hand; The faces of the elders were not honored.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Young men carried millstones, And boys fell under burdens of wood.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
The elders sit no more at the gate; The young men have ceased from their music.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
The joy of our heart is at an end; Our dancing is turned into mourning.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
The crown is fallen from our head; Woe unto us, that we have sinned!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
For this is our heart faint, For these things our eyes are dim;
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
On account of mount Zion, which is desolate; Foxes roam over it.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
But thou, O Jehovah, sittest as king forever; Thy throne endureth from generation to generation.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Wherefore dost thou wholly forget us, And abandon us, for so long a time?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Turn us again to thee, O Jehovah, that we may be restored! Renew our days as of old!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
For shouldst thou utterly reject us? Shouldst thou be so exceedingly wroth against us?
