Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Remember, O YHWH, what has befallen us, Look attentively, and see our reproach.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Our inheritance has been turned to strangers, Our houses to foreigners.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Orphans we have been—without a father, our mothers [are] as widows.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
We have drunk our water for money, Our wood comes for a price.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
For our neck we have been pursued, We have labored—there has been no rest for us.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
[To] Egypt we have given a hand, [To] Asshur, to be satisfied with bread.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Our fathers have sinned—they are not, We have borne their iniquities.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Servants have ruled over us, There is no deliverer from their hand.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
With our lives we bring in our bread, Because of the sword of the wilderness.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Our skin as an oven has been burning, Because of the raging of the famine.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Wives in Zion they have humbled, Virgins—in cities of Judah.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Princes have been hanged by their hand, Elderly faces have not been honored.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
They have taken young men to grind, And youths have stumbled with wood.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Elderly have ceased from the gate, Young men from their song.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
The joy of our heart has ceased, Our dancing has been turned to mourning.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
The crown has fallen [from] our head, Woe [is] now to us, for we have sinned.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Our heart has been sick for this, Our eyes have been dim for these.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
For the Mount of Zion—that is desolate, Foxes have gone up on it.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
You, O YHWH, remain for all time, Your throne to generation and generation.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Why do You forget us forever? You forsake us for [the] length of [our] days!
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Turn us back, O YHWH, to You, And we turn back, renew our days as of old.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
For have You utterly rejected us? You have been angry against us—exceedingly?
