Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Gedenk, HEERE, wat ons geschied is, aanschouw het, en zie onzen smaad aan.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Ons erfdeel is tot de vreemdelingen gewend, onze huizen tot de uitlanders.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Wij zijn wezen zonder vader, onze moeders zijn als de weduwen.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Ons water moeten wij voor geld drinken; ons hout komt ons op prijs te staan.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Wij lijden vervolging op onze halzen; zijn wij woede, men laat ons geen rust.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Wij hebben den Egyptenaar de hand gegeven, en den Assyrier, om met brood verzadigd te worden.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Onze vaders hebben gezondigd, en zijn niet meer, en wij dragen hun ongerechtigheden.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Knechten heersen over ons; er is niemand, die ons uit hun hand rukke.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Wij moeten ons brood met gevaar onzes levens halen, vanwege het zwaard der woestijn.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Onze huid is zwart geworden gelijk een oven, vanwege den geweldigen storm des hongers.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Zij hebben de vrouwen te Sion verkracht, en de jonge dochters in de steden van Juda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
De vorsten zijn door hunlieder hand opgehangen; de aangezichten der ouden zijn niet geeerd geweest.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Zij hebben de jongelingen weggenomen, om te malen, en de jongens struikelen onder het hout.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
De ouden houden op van de poort, de jongelingen van hun snarenspel.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
De vreugde onzes harten houdt op, onze rei is in treurigheid veranderd.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
De kroon onzes hoofds is afgevallen; o wee nu onzer, dat wij zo gezondigd hebben!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Daarom is ons hart mat, om deze dingen zijn onze ogen duister geworden.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Om des bergs Sions wil, die verwoest is, waar de vossen op lopen.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Gij, o HEERE, zit in eeuwigheid, Uw troon is van geslacht tot geslacht.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Waarom zoudt Gij ons steeds vergeten? Waarom zoudt Gij ons zo langen tijd verlaten?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
HEERE, bekeer ons tot U, zo zullen wij bekeerd zijn; vernieuw onze dagen als van ouds.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Want zoudt Gij ons ganselijk verwerpen? Zoudt Gij zozeer tegen ons verbolgen zijn?
