Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
HERRE, kom vor Skæbne i Hu, sku ned og se vor Skændsel!
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Vor Arvelod tilfaldt fremmede, Udlændinge fik vore Huse.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Forældreløse, faderløse er vi, som Enker er vore Mødre.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Vort Drikkevand maa vi købe, betale maa vi vort Brænde.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Aaget trykker vor Nakke, vi trættes og finder ej Hvile.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Ægypten rakte vi Haand, Assur, for at mættes med Brød.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Vore Fædre, som synded, er borte, og vi maa bære deres Skyld.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Over os raader Trælle, ingen frier os fra dem.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Med Livsfare henter vi vort Brød, udsatte for Ørkenens Sværd.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Vor Hud er sværtet som en Ovn af Hungerens svidende Lue.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
De skændede Kvinder i Zion, Jomfruer i Judas Byer.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Fyrster greb de og hængte, tog intet Hensyn til gamle.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Ynglinge sattes til Kværnen, under Brændeknippet segnede Drenge.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
De gamle forsvandt fra Porten, de unge fra Strengenes Leg.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Vort Hjertes Glæde er borte, vor Dans er vendt til Sorg.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Kronen faldt af vort Hoved, ve os, at vi har syndet!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Vort Hjerte blev derfor sygt, derfor vort Øje mørkt:
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
For Zions Bjerg, som er øde, Ræve tumler sig der.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Du, HERRE, troner for evigt, fra Slægt til Slægt staar din Trone.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Hvi glemmer du os bestandig og svigter os alle Dage?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Omvend os, HERRE, til dig, saa vender vi om, giv os nye Dage, som fordum!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Eller har du helt stødt os bort, er din Vrede mod os uden Ende?
