Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Rozpomeň se, Hospodine, co se nám děje; popatř a viz pohanění naše.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Dědictví naše obráceno jest k cizím, domové naši k cizozemcům.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Sirotci jsme a bez otce, matky naše jsou jako vdovy.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Vody své za peníze pijeme, dříví naše za záplatu přichází.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Na hrdle svém protivenství snášíme, pracujeme, nedopouští se nám odpočinouti.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Egyptským podáváme ruky i Assyrským, abychom nasyceni byli chlebem.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Otcové naši hřešili, není jich, my pak trestáni po nich neseme.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Služebníci panují nad námi; není žádného, kdo by vytrhl z ruky jejich.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
S opovážením se života svého hledáme chleba svého, pro strach meče i na poušti.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Kůže naše jako pec zčernaly od náramného hladu.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Ženám na Sionu i pannám v městech Judských násilé činí.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Knížata rukou jejich zvěšena jsou, osoby starých nemají v poctivosti.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Mládence k žernovu berou, a pacholata pod dřívím klesají.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Starci sedati v branách přestali a mládenci od zpěvů svých.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Přestala radost srdce našeho, obrátilo se v kvílení plésání naše.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Spadla koruna s hlavy naší; běda nám již, že jsme hřešili.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Protoť jest mdlé srdce naše, pro tyť věci zatměly se oči naše,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Pro horu Sion, že zpuštěna jest; lišky chodí po ní.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ty Hospodine, na věky zůstáváš, a stolice tvá od národu do pronárodu.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Proč se zapomínáš na věky na nás, a opouštíš nás za tak dlouhé časy?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Obrať nás, ó Hospodine, k sobě, a obráceni budeme; obnov dny naše, jakž byly za starodávna.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Nebo zdali všelijak zavržeš nás, a hněvati se budeš na nás velice?
