Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Pakai ka chunguva thilsoh ho hi hingeldoh temin, ven ichan geija vetset ka chan’u hitam?
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Ka goulo diu chengse hi namchom miho achang tauvin, Ka in ka lou jouseu la gamchom miho’a ahitai.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Keiho hi nunei lou panei lou kahi tauvin, kanuteu jong meithai ahi gam tauve.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Ka dondiu twi jeng jong kakichoh thu diuvin aumdoh tan, Ti ding thing jeng jong kakichoh thudiu ahitai.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Eihin nungdelteuvin eihin phah pai dingu ahitan, Keiho ka haisam tauvin, ahinlah kingahna ding mun ka neipouve.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Neh leh chah ning lhinga kanei jouseu, Ka kihinso jou nadiuvin Egypt leh Asssyria khutna ka kipelut tauvin ahi.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Kapu kapateu ana chonseuvin ahinlah amaho athi gamtauve, Hijeh chun amaho chan ding thoh gimna leh engbolna hi keiho chunga achu tan ahi.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Ka sohteu chu tun keiho Pakaiyin apang gamtauvin, ahinlah koima eihuhdoh diu aum pon ahi.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Gamsun’a pum hatin vai ahop jeh'in thiding kicha pum pumin anneh kakiholun ahi.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Kel khoh jeh'in ka vousou tapkonga changlhah kikang bangin avom gam tai.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Kagal miteuvin Jerusalema numei ho Judah khosunga nungah khang dong ho kichep nan anei gamtauve.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Ka lengteu jong akhutpiuvin akhaisangun, Ka lamkaiteu jong noise tahin ei bolpeh tauvin ahi.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Gollhang ho chu sumhei goi dingin akaimangun, chuleh pasal chapang ho chu tiding thing aputsahnauva a lonlele jeng tauvin ahi.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Lamkai ho khopi kelkot ngahin apang tapouve. Khangthahten lam leh la sah abol tapouvin ahi.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Kana lam nao chu lung khamna asohdoh tan, Ka lungsunguva kipana abeitai.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Ka luchang uva konin ka lallukhuhu alhamang gam tai. Ka chonset jeh'un ka chung uva sapsetna achu tai.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Hijeh hin kalungu alhalhop tan chuleh kamit uvah mitlhi adimtan ahi.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Ajehchu Jerusalem hi akeosehin aki jam tan, Sialten lhat nan anei tauve.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ahinlah Pakai nangma abang na hi jing jeng e, nalal touna chu akhang khangin aum jing e.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Ipi dinga nei suhmil jing nahlaiyu ham? Ipi dinga donlou dai louva neikoi nahlaiyu ham?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
O Pakai neikiledohsah kitnun lang nangma komma nei puilut kittauvin! Ka kipanao masa chu neipe kittaovin!
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Ahilou leh neipui doh mong mong diu hitam? Ole Ka chunguva nalung hangjing nalai ham?
