Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
BOEIPA aw poek lamtah kaimih taengkah aka thoeng te paelki laeh. Paelki lamtah kaimih sokah kokhahnah he hmu lah.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Kaimih kah rho te hlanglak taengla, ka im te kholong taengla pawk coeng.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Cadah la ka om uh tih nuhmai bangla ka manu napa a om moenih.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Kamamih tui ha tangka neh ka ok uh tih kamamih kah thing ha a phu daengah ha pawk.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Ka rhawn ah n'hloem uh vaengah ka kohnue uh pawt bangla kaimih he n'duem sak pawh.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Buh ka cung uh ham khaw Egypt neh Assyria taengah kut ka duen uh.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
A pa rhoek khaw tholh uh tih kaimih taengah a om voel moenih. Tedae kaimih loh amih kathaesainah te ka phueih uh.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Sal rhoek kaimih soah n'taemrhai uh tih amih kut lamkah aka bawt om pawh.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Khosoek cunghang hmai ah ka hinglu nen ni ka buh ka dang uh.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Khokha rhamling hmai ah ka vin khaw hmaiulh bangla tloo coeng.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Zion kah huta rhoek neh Judah khopuei kah oila rhoek khaw a tholh puei uh.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Amih kut neh mangpa rhoek a kuiok sak tih patong rhoek kah maelhmai khaw hiin uh pawh.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Tongpang rhoek loh phaklung a phueih uh tih camoe rhoek te thingpum dongah paloe uh.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Vongka lamkah patong rhoek neh, tongpang rhoek khaw a rhotoeng lamloh kangkuen uh.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Kaimih lungbuei kah omthennah he kangkuen coeng tih kaimih kah lamnah khaw nguekcoinah la poeh.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Kamih lu kah rhuisam khaw yulh coeng. Anunae ka tholh uh khaw kaimih ham coeng ni.
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Te dongah ko kaimih lungbuei he pumthim hainak la coeng. He dongah kaimih kah maelhmai khaw hmuep.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Zion tlang aka pong te a soah maetang ni a pongpa coeng.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
BOEIPA namah tah kumhal duela na om tih, na ngolkhoel khaw cadilcahma phoeikah cadilcahma duela cak.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Balae tih a yoeyah la kaimih nan hnilh? Kaimih nan hnoo khaw khohnin loh sen.
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
BOEIPA aw kaimih he namah taengah m'mael sak laeh. Ka mael uh van daengah ni hlamat kah bangla kaimih kah khohnin thai neh ka mael uh eh.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Kaimih taengah a nah la na thintoek tih kaimih he nan hnawt nan hnawt mai.
