Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Hinumdumi, Oh Jehova, kong unsay nahitabo kanamo: Sud-onga, ug tan-awa ang among kaulaw.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Ang among kabilin nahulog ngadto sa mga dumuloong, Ang among mga balay ngadto sa mga lumalangyaw.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Kami mga ilo ug walay mga amahan; Ang among mga inahan nangahimong mga balo.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Kami nag-inum sa among tubig nga binayloan sa salapi; Ang among kahoy ginabaligya na kanamo.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Ang mga maglulutos kanamo nagaungot sa among mga liog: Kami gikapuyan ug walay pahulay.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Among gihatag ang kamot ngadto sa mga Egiptohanon, Ug sa mga Asiriahanon, aron tagbawon sa tinapay.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Ang among mga amahan nanagpakasala, ug wala na; Ug among giantus ang ilang kasal-anan.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Ang mga sulogoon maoy nagahari kanamo: Walay makaluwas kanamo gikan sa ilang kamot.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Makuha namo ang among tinapay uban ang peligro sa among kinabuhi, Tungod sa espada didto sa kamingawan.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Ang among panit maitum sama sa usa ka hudno, Tungod sa makasunog nga kainit sa kagutmanan.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Ginalugos nila ang mga babaye didto sa Sion, Ang mga ulay sa ciudad sa Juda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Ang mga principe ginabitay pinaagi sa ilang mga kamot: Ang mga nawong sa mga anciano wala tahura.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Ang mga batan-ong lalake maoy nanagpas-an sa galingan; Ug ang kabataan gipahiumod sa ilalum sa kahoy.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Ang mga anciano namiya sa pultahan, Ang mga batan-ong lalake namiya sa ilang honi.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Ang kalipay sa among kasingkasing mihunong na; Ang among sayaw nahimong pagminatay.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Ang purongpurong nahulog gikan sa among ulo: Alaut kami kay kami nakasala man!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Tungod niini ang among kasingkasing nagakaluya; Tungod niining mga butanga ang among mga mata lubog na.
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
Tungod sa bukid sa Sion, nga mamingaw: Ang mga milo nagalakaw sa ibabaw niana.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Ikaw, Oh Jehova, magapabilin sa walay katapusan; Ang imong trono nagapadayon gikan sa kaliwatan ngadto sa kaliwatan.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Ngano man nga nalimot ka kanamo sa walay katapusan, Ug mibiya kanamo sa hataas kaayong panahon?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Pabalika kami nganha kanimo, Oh Jehova, ug kami mamalik; Bag-oha ang among mga adlaw ingon sa kanhing panahon.
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
Apan giay-ran mo sa tuman kami; Ikaw naligutgut sa hilabihan batok kanamo.
