Klagovisorna 5

1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

١ اذْكُرْ يَا رَبُّ مَا أَصَابَنَا. انْظُرْ وَعَايِنْ عَارَنَا.

2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

٢ قَدْ تَحَوَّلَ مِيرَاثُنَا إِلَى الْغُرَبَاءِ وَبُيُوتُنَا إِلَى الأَجَانِبِ.

3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

٣ أَصْبَحْنَا أَيْتَاماً لَا أَبَ لَنَا، وَأُمَّهَاتُنَا كَالأَرَامِلِ.

4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

٤ بِالْفِضَّةِ شَرِبْنَا مَاءَنَا. وَبِثَمَنٍ ابْتَعْنَا حَطَبَنَا.

5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

٥ دَاسَ مُضْطَهِدُونَا أَعْنَاقَنَا، أَعْيَيْنَا وَلَمْ نَجِدْ رَاحَةً.

6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

٦ خَضَعْنَا بَاسِطِينَ أَيْدِينَا إِلَى أَشُّورَ وَمِصْرَ لِنَشْبَعَ خُبْزاً.

7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

٧ قَدْ أَخْطَأَ آبَاؤُنَا، وَتَوَارَوْا عَنِ الْوُجُودِ، وَنَحْنُ نَتَحَمَّلُ عِقَابَ آثَامِهِمْ.

8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

٨ تَسَلَّطَ عَلَيْنَا عَبِيدٌ، وَلَيْسَ مَنْ يُنْقِذُنَا مِنْ أَيْدِيهِمْ.

9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

٩ بِأَنْفُسِنَا نَأْتِي بِخُبْزِنَا مُجَازِفِينَ بِحَيَاتِنَا مِنْ جَرَّاءِ السَّيْفِ الْكَامِنِ لَنَا فِي الصَّحْرَاءِ.

10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

١٠ جِلْدُنَا مُلْتَهِبٌ كَتَنُّورٍ مِنْ نِيرَانِ الْجُوعِ الْمُحْرِقَةِ.

11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

١١ اغْتَصَبُوا النِّسَاءَ فِي صِهْيَوْنَ وَالْعَذَارَى فِي مُدُنِ يَهُوذَا.

12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

١٢ عُلِّقَ النُّبَلاءُ بِأَيْدِيهِمْ وَلَمْ يُوَقِّرُوا الشُّيُوخَ.

13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

١٣ سَخَّرُوا الشُّبَّانَ لِلطَّحْنِ، وَهَوَى الصِّبْيَانُ تَحْتَ الْحَطَبِ.

14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

١٤ هَجَرَ الشُّيُوخُ بَوَّابَةَ الْمَدِينَةِ، وَكَفَّ الشُّبَّانُ عَنْ غِنَائِهِمْ.

15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

١٥ انْقَطَعَ فَرَحُ قَلْبِنَا وَتَحَوَّلَ رَقْصُنَا إِلَى نَوْحٍ.

16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

١٦ تَهَاوَى إِكْلِيلُ رَأْسِنَا، فَوَيْلٌ لَنَا لأَنَّنَا قَدْ أَخْطَأْنَا.

17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

١٧ لِهَذَا غُشِيَ عَلَى قُلُوبِنَا، وَأَظْلَمَتْ عُيُونُنَا.

18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

١٨ لأَنَّ جَبَلَ صِهْيَوْنَ أَضْحَى أَطْلالاً تَرْتَعُ فِيهِ الثَّعَالِبُ.

19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

١٩ أَمَّا أَنْتَ يَا رَبُّ، فَتَمْلِكُ إِلَى الأَبَدِ، وَعَرْشُكَ ثَابِتٌ مِنْ جِيلٍ إِلَى جِيلٍ.

20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

٢٠ لِمَاذَا تَنْسَانَا إِلَى الأَبَدِ وَتَتْرُكُنَا طُولَ الأَيَّامِ؟

21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

٢١ رُدَّنَا يَا رَبُّ إِلَيْكَ فَنَرْجِعَ. جِدِّدْ أَيَّامَنَا كَمَا فِي الْعُهُودِ السَّالِفَةِ.

22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.

٢٢ إِلا إِنْ كُنْتَ قَدْ رَفَضْتَنَا كُلَّ الرَّفْضِ وَغَضِبْتَ عَلَيْنَا أَشَدَّ الْغَضَبِ.