Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
(Alǝf) Mǝn uning ƣǝzǝp tayiⱪini yǝp jǝbir-zulum kɵrgǝn adǝmdurmǝn.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Meni U ⱨǝydiwǝtti, Nurƣa ǝmǝs, bǝlki ⱪarangƣuluⱪⱪa mangdurdi;
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Bǝrⱨǝⱪ, U kün boyi ⱪolini manga ⱪayta-ⱪayta ⱨujum ⱪildurdi;
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
(Bǝt) Ətlirimni wǝ terilirimni ⱪaⱪxal ⱪiliwǝtti, Sɵngǝklirimni sunduruwǝtti.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
U manga muⱨasirǝ ⱪurdi, Ɵt süyi wǝ japa bilǝn meni ⱪapsiwaldi.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
U meni ɵlgili uzun bolƣanlardǝk ⱪapⱪarangƣu jaylarda turuxⱪa mǝjbur ⱪildi.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
(Gimǝl) U meni qiⱪalmaydiƣan ⱪilip qitlap ⱪorxiwaldi; Zǝnjirimni eƣir ⱪildi.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Mǝn warⱪirap nida ⱪilsammu, U duayimni ⱨeq ixtimidi.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
U yollirimni jipsilaxⱪan tax tam bilǝn tosuwaldi, Qiƣir yollirimni ǝgri-toⱪay ⱪiliwǝtti.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
(Dalǝt) U manga paylap yatⱪan eyiⱪtǝk, Pistirmida yatⱪan xirdǝktur.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
Meni yollirimdin burap tetma-titma ⱪildi; Meni tügǝxtürdi.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
U oⱪyasini kerip, Meni oⱪining ⱪarisi ⱪildi.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
(He) Oⱪdenidiki oⱪlarni bɵrǝklirimgǝ sanjitⱪuzdi.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
Mǝn ɵz hǝlⱪimgǝ rǝswa obyekti, Kün boyi ularning mǝshirǝ nahxisining nixani boldum.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
U manga zǝrdabni toyƣuqǝ yutⱪuzup, Kǝkrǝ süyini toyƣuqǝ iqküzdi.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
(Waw) U qixlirimni xeƣil taxlar bilǝn qeⱪiwǝtti, Meni küllǝrdǝ tügüldürdi;
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
Jenim tinq-hatirjǝmliktin yiraⱪlaxturuldi; Arambǝhxning nemǝ ikǝnlikini untup kǝttim.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
Mǝn: «Dǝrmanim ⱪalmidi, Pǝrwǝrdigardin ümidim ⱪalmidi» — dedim.
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
(Zain) Mening har ⱪilinƣanlirimni, sǝrgǝdan bolƣanlirimni, Əmǝn wǝ ɵt süyini [yǝp-iqkinimni] esinggǝ kǝltürgǝysǝn!
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
Jenim bularni ⱨǝrdaim ǝslǝwatidu, Yǝrgǝ kirip kǝtküdǝk bolmaⱪta.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Lekin xuni kɵnglümgǝ kǝltürüp ǝslǝymǝnki, Xuning bilǝn ümid ⱪaytidin yanidu, —
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
(Hǝt) Mana, Pǝrwǝrdigarning ɵzgǝrmǝs meⱨribanliⱪliri! Xunga biz tügǝxmiduⱪ; Qünki Uning rǝⱨimdilliⱪlirining ayiƣi yoⱪtur;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
Ular ⱨǝr sǝⱨǝrdǝ yengilinidu; Sening ⱨǝⱪiⱪǝt-sadiⱪliⱪing tolimu moldur!
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
Ɵz-ɵzümgǝ: «Pǝrwǝrdigar mening nesiwǝmdur; Xunga mǝn Uningƣa ümid baƣlaymǝn» — dǝymǝn.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
(Tǝt) Pǝrwǝrdigar Ɵzini kütkǝnlǝrgǝ, Ɵzini izdigǝn jan igisigǝ meⱨribandur;
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
Pǝrwǝrdigarning nijatini kütüx, Uni süküt iqidǝ kütüx yahxidur.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
Adǝmning yax waⱪtida boyunturuⱪni kɵtürüxi yahxidur.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
(Yod) U yeganǝ bolup süküt ⱪilip oltursun; Qünki Rǝb buni uningƣa yüklidi.
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
Yüzini topa-tupraⱪⱪa tǝgküzsun, — Eⱨtimal, ümid bolup ⱪalar?
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Mǝngzini urƣuqiƣa tutup bǝrsun; Til-aⱨanǝtlǝrni toyƣuqǝ ixitsun!
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
(Kaf) Qünki Rǝb ǝbǝdil-ǝbǝd insandin waz kǝqmǝydu;
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
Azar bǝrgǝn bolsimu, Ɵzgǝrmǝs meⱨribanliⱪlirining molluⱪi bilǝn iqini aƣritidu;
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
Qünki U insan balilirini har ⱪilixni yaki azablaxni haliƣan ǝmǝstur.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
(Lamǝd) Yǝr yüzidiki barliⱪ ǝsirlǝrni ayaƣ astida yanjixⱪa,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
Ⱨǝmmidin Aliy Bolƣuqining aldida adǝmni ɵz ⱨǝⱪⱪidin mǝⱨrum ⱪilixⱪa,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
Insanƣa ɵz dǝwasida uwal ⱪilixⱪa, — Rǝb bularning ⱨǝmmisigǝ guwaⱨqi ǝmǝsmu?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
(Mǝm) Rǝb uni buyrumiƣan bolsa, Kim deginini ǝmǝlgǝ axuralisun?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Külpǝtlǝr bolsun, bǝht-saadǝt bolsun, ⱨǝmmisi Ⱨǝmmidin Aliy Bolƣuqining aƣzidin kǝlgǝn ǝmǝsmu?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Əmdi tirik bir insan nemǝ dǝp aƣrinidu, Adǝm balisi gunaⱨlirining jazasidin nemǝ dǝp waysaydu?
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
(Nun) Yollirimizni tǝkxürüp sinap bilǝyli, Pǝrwǝrdigarning yeniƣa yǝnǝ ⱪaytayli;
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Ⱪollirimizni kɵnglimiz bilǝn billǝ ǝrxtiki Tǝngrigǝ kɵtürǝyli!
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
Biz itaǝtsizlik ⱪilip sǝndin yüz ɵriduⱪ; Sǝn kǝqürüm ⱪilmiding.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
(Samǝⱪ) Sǝn ɵzüngni ƣǝzǝp bilǝn ⱪaplap, bizni ⱪoƣliding; Sǝn ɵltürdüng, ⱨeq rǝⱨim ⱪilmiding.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Sǝn Ɵzüngni bulut bilǝn ⱪapliƣansǝnki, Dua-tilawǝt uningdin ⱨeq ɵtǝlmǝs.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Sǝn bizni hǝlⱪlǝr arisida daxⱪal wǝ nijasǝt ⱪilding.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
(Pe) Barliⱪ düxmǝnlirimiz bizgǝ ⱪarap aƣzini yoƣan eqip [mazaⱪ ⱪildi];
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Üstimizgǝ qüxti alaⱪzadilik wǝ ora-tuzaⱪ, Wǝyranqiliⱪ ⱨǝm ⱨalakǝt.
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
Hǝlⱪimning ⱪizi nabut bolƣini üqün, Kɵzümdin yaxlar ɵstǝng bolup aⱪmaⱪta.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
(Ayin) Kɵzüm yaxlarni üzülmǝy tɵküwatidu, Ular ⱨeq tohtiyalmaydu,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
Taki Pǝrwǝrdigar asmanlardin tɵwǝngǝ nǝzǝr selip [ⱨalimizƣa] ⱪariƣuqǝ.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
Mening kɵzüm Roⱨimƣa azab yǝtküzmǝktǝ, Xǝⱨirimning barliⱪ ⱪizlirining Ⱨali tüpǝylidin.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
(Tsadǝ) Manga sǝwǝbsiz düxmǝn bolƣanlar, Meni ⱪuxtǝk ⱨǝdǝp owlap kǝldi.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
Ular orida jenimni üzmǝkqi bolup, Üstümgǝ taxni qɵridi.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Sular beximdin texip aⱪti; Mǝn: «Üzüp taxlandim!» — dedim.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
(Kof) Ⱨangning tüwliridin namingni qaⱪirip nida ⱪildim, i Pǝrwǝrdigar;
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Sǝn awazimni angliding; Ⱪutulduruxⱪa nidayimƣa ⱪuliⱪingni yupuruwalmiƣin!
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Sanga nida ⱪilƣan künidǝ manga yeⱪin kǝlding, «Ⱪorⱪma» — deding.
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
(Rǝx) I rǝb, jenimning dǝwasini ɵzüng soriding; Sǝn manga ⱨǝmjǝmǝt bolup ⱨayatimni ⱪutⱪuzdung.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
I Pǝrwǝrdigar, manga bolƣan uwalliⱪni kɵrdüngsǝn; Mǝn üqün ⱨɵküm qiⱪarƣaysǝn;
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Sǝn ularning manga ⱪilƣan barliⱪ ɵqmǝnliklirini, Barliⱪ ⱪǝstlirini kɵrdungsǝn.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
(Xiyn) I Pǝrwǝrdigar, ularning aⱨanǝtlirini, Meni barliⱪ ⱪǝstligǝnlirini anglidingsǝn,
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
Manga ⱪarxi turƣanlarning xiwirlaxlirini, Ularning kün boyi kǝynimdin kusur-kusur ⱪilixⱪanlirini anglidingsǝn.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Olturƣanlirida, turƣanlirida ularƣa ⱪariƣaysǝn! Mǝn ularning [mǝshirǝ] nahxisi boldum.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
(Taw) Ularning ⱪolliri ⱪilƣanliri boyiqǝ, i Pǝrwǝrdigar, bexiƣa jaza yandurƣaysǝn;
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Ularning kɵngüllirini kaj ⱪilƣaysǝn! Bu sening ularƣa qüxidiƣan lǝniting bolidu!
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Ƣǝzǝp bilǝn ularni ⱪoƣliƣaysǝn, Ularni Pǝrwǝrdigarning asmanliri astidin yoⱪatⱪaysǝn!
