Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
(Alef) Men uning ghezep tayiqini yep jebir-zulum körgen ademdurmen.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Méni U heydiwetti, Nurgha emes, belki qarangghuluqqa mangdurdi;
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Berheq, U kün boyi qolini manga qayta-qayta hujum qildurdi;
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
(Bet) Etlirimni we térilirimni qaqshal qiliwetti, Söngeklirimni sunduruwetti.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
U manga muhasire qurdi, Öt süyi we japa bilen méni qapsiwaldi.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
U méni ölgili uzun bolghanlardek qapqarangghu jaylarda turushqa mejbur qildi.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
(Gimel) U méni chiqalmaydighan qilip chitlap qorshiwaldi; Zenjirimni éghir qildi.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Men warqirap nida qilsammu, U duayimni héch ishtimidi.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
U yollirimni jipsilashqan tash tam bilen tosuwaldi, Chighir yollirimni egri-toqay qiliwetti.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
(Dalet) U manga paylap yatqan éyiqtek, Pistirmida yatqan shirdektur.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
Méni yollirimdin burap tétma-titma qildi; Méni tügeshtürdi.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
U oqyasini kérip, Méni oqining qarisi qildi.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
(Xé) Oqdénidiki oqlarni böreklirimge sanjitquzdi.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
Men öz xelqimge reswa obyékti, Kün boyi ularning mesxire naxshisining nishani boldum.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
U manga zerdabni toyghuche yutquzup, Kekre süyini toyghuche ichküzdi.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
(Waw) U chishlirimni shéghil tashlar bilen chéqiwetti, Méni küllerde tügüldürdi;
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
Jénim tinch-xatirjemliktin yiraqlashturuldi; Arambexshning néme ikenlikini untup kettim.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
Men: «Dermanim qalmidi, Perwerdigardin ümidim qalmidi» — dédim.
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
(Zain) Méning xar qilin’ghanlirimni, sergedan bolghanlirimni, Emen we öt süyini [yep-ichkinimni] ésingge keltürgeysen!
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
Jénim bularni herdaim eslewatidu, Yerge kirip ketküdek bolmaqta.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Lékin shuni könglümge keltürüp esleymenki, Shuning bilen ümid qaytidin yanidu, —
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
(Xet) Mana, Perwerdigarning özgermes méhribanliqliri! Shunga biz tügeshmiduq; Chünki Uning rehimdilliqlirining ayighi yoqtur;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
Ular her seherde yéngilinidu; Séning heqiqet-sadiqliqing tolimu moldur!
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
Öz-özümge: «Perwerdigar méning nésiwemdur; Shunga men Uninggha ümid baghlaymen» — deymen.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
(Tet) Perwerdigar Özini kütkenlerge, Özini izdigen jan igisige méhribandur;
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
Perwerdigarning nijatini kütüsh, Uni süküt ichide kütüsh yaxshidur.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
Ademning yash waqtida boyunturuqni kötürüshi yaxshidur.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
(Yod) U yégane bolup süküt qilip oltursun; Chünki Reb buni uninggha yüklidi.
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
Yüzini topa-tupraqqa tegküzsun, — Éhtimal, ümid bolup qalar?
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Mengzini urghuchigha tutup bersun; Til-ahanetlerni toyghuche ishitsun!
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
(Kaf) Chünki Reb ebedil-ebed insandin waz kechmeydu;
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
Azar bergen bolsimu, Özgermes méhribanliqlirining molluqi bilen ichini aghritidu;
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
Chünki U insan balilirini xar qilishni yaki azablashni xalighan emestur.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
(Lamed) Yer yüzidiki barliq esirlerni ayagh astida yanjishqa,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
Hemmidin Aliy Bolghuchining aldida ademni öz heqqidin mehrum qilishqa,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
Insan’gha öz dewasida uwal qilishqa, — Reb bularning hemmisige guwahchi emesmu?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
(Mem) Reb uni buyrumighan bolsa, Kim déginini emelge ashuralisun?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Külpetler bolsun, bext-saadet bolsun, hemmisi Hemmidin Aliy Bolghuchining aghzidin kelgen emesmu?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Emdi tirik bir insan néme dep aghrinidu, Adem balisi gunahlirining jazasidin néme dep waysaydu?
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
(Nun) Yollirimizni tekshürüp sinap bileyli, Perwerdigarning yénigha yene qaytayli;
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Qollirimizni könglimiz bilen bille ershtiki Tengrige kötüreyli!
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
Biz itaetsizlik qilip sendin yüz öriduq; Sen kechürüm qilmiding.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
(Sameq) Sen özüngni ghezep bilen qaplap, bizni qoghliding; Sen öltürdüng, héch rehim qilmiding.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Sen Özüngni bulut bilen qaplighansenki, Dua-tilawet uningdin héch ötelmes.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Sen bizni xelqler arisida dashqal we nijaset qilding.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
(Pé) Barliq düshmenlirimiz bizge qarap aghzini yoghan échip [mazaq qildi];
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Üstimizge chüshti alaqzadilik we ora-tuzaq, Weyranchiliq hem halaket.
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
Xelqimning qizi nabut bolghini üchün, Közümdin yashlar östeng bolup aqmaqta.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
(Ayin) Közüm yashlarni üzülmey töküwatidu, Ular héch toxtiyalmaydu,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
Taki Perwerdigar asmanlardin töwen’ge nezer sélip [halimizgha] qarighuche.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
Méning közüm Rohimgha azab yetküzmekte, Shehirimning barliq qizlirining Hali tüpeylidin.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
(Tsade) Manga sewebsiz düshmen bolghanlar, Méni qushtek hedep owlap keldi.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
Ular orida jénimni üzmekchi bolup, Üstümge tashni chöridi.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Sular béshimdin téship aqti; Men: «Üzüp tashlandim!» — dédim.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
(Kof) Hangning tüwliridin namingni chaqirip nida qildim, i Perwerdigar;
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Sen awazimni angliding; Qutuldurushqa nidayimgha quliqingni yupuruwalmighin!
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Sanga nida qilghan künide manga yéqin kelding, «Qorqma» — déding.
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
(Resh) I reb, jénimning dewasini özüng soriding; Sen manga hemjemet bolup hayatimni qutquzdung.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
I Perwerdigar, manga bolghan uwalliqni kördüngsen; Men üchün höküm chiqarghaysen;
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Sen ularning manga qilghan barliq öchmenliklirini, Barliq qestlirini kördungsen.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
(Shiyn) I Perwerdigar, ularning ahanetlirini, Méni barliq qestligenlirini anglidingsen,
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
Manga qarshi turghanlarning shiwirlashlirini, Ularning kün boyi keynimdin kusur-kusur qilishqanlirini anglidingsen.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Olturghanlirida, turghanlirida ulargha qarighaysen! Men ularning [mesxire] naxshisi boldum.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
(Taw) Ularning qolliri qilghanliri boyiche, i Perwerdigar, béshigha jaza yandurghaysen;
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Ularning köngüllirini kaj qilghaysen! Bu séning ulargha chüshidighan leniting bolidu!
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Ghezep bilen ularni qoghlighaysen, Ularni Perwerdigarning asmanliri astidin yoqatqaysen!
