Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
RAB'bin gazap değneği altında acı çeken adam benim.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Beni güttü, Işıkta değil karanlıkta yürüttü.
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Evet, dönüp dönüp bütün gün bana elini kaldırıyor.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
Etimi, derimi yıprattı, kemiklerimi kırdı.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
Beni kuşattı, Acı ve zahmetle sardı çevremi.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
Çoktan ölmüş ölüler gibi Beni karanlıkta yaşattı.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
Çevreme duvar çekti, dışarı çıkamıyorum, Zincirimi ağırlaştırdı.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Feryat edip yardım isteyince de Duama set çekiyor.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
Yontma taşlarla yollarımı kesti, Dolaştırdı yollarımı.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
Benim için O pusuya yatmış bir ayı, Gizlenmiş bir aslandır.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
Yollarımı saptırdı, paraladı, Mahvetti beni.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
Yayını gerdi, okunu savurmak için Beni nişangah olarak dikti.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
Oklarını böbreklerime sapladı.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
Halkımın önünde gülünç düştüm, Gün boyu alay konusu oldum türkülerine.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
Beni acıya doyurdu, Bana doyasıya pelinsuyu içirdi.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
Dişlerimi çakıl taşlarıyla kırdı, Kül içinde diz çöktürdü bana.
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
Esenlik yüzü görmedi canım, Mutluluğu unuttum.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
Bu yüzden diyorum ki, “Dermanım tükendi, RAB'den umudum kesildi.”
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
Acımı, başıboşluğumu, Pelinotuyla ödü anımsa!
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
Hâlâ onları düşünmekte Ve sıkılmaktayım.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Ama şunu anımsadıkça umutlanıyorum:
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
RAB'bin sevgisi hiç tükenmez, Merhameti asla son bulmaz;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
Her sabah tazelenir onlar, Sadakatin büyüktür.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
“Benim payıma düşen RAB'dir” diyor canım, “Bu yüzden O'na umut bağlıyorum.”
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
RAB kendisini bekleyenler, O'nu arayan canlar için iyidir.
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
RAB'bin kurtarışını sessizce beklemek iyidir.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
İnsan için boyunduruğu gençken taşımak iyidir.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
RAB insana boyunduruk takınca, İnsan tek başına oturup susmalı;
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
Umudunu kesmeden yere kapanmalı,
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Kendisine vurana yanağını dönüp Utanca doymalı;
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
Çünkü Rab kimseyi sonsuza dek geri çevirmez.
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
Dert verse de, Büyük sevgisinden ötürü yine merhamet eder;
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
Çünkü isteyerek acı çektirmez, İnsanları üzmez.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
Ülkedeki bütün tutsakları ayak altında ezmeyi,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
Yüceler Yücesi'nin huzurunda insan hakkını saptırmayı,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
Davasında insana haksızlık etmeyi Rab doğru bulmaz.
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Rab buyurmadıkça kim bir şey söyler de yerine gelir?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
İyilikler gibi felaketler de Yüceler Yücesi'nin ağzından çıkmıyor mu?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
İnsan, yaşayan insan Niçin günahlarının cezasından yakınır?
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Davranışlarımızı sınayıp gözden geçirelim, Yine RAB'be dönelim.
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Ellerimizin yanısıra yüreklerimizi de göklerdeki Tanrı'ya açalım:
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
“Biz karşı çıkıp başkaldırdık, Sen bağışlamadın.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
Öfkeyle örtünüp bizi kovaladın, Acımadan öldürdün.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Dualar sana erişmesin diye Bulutları örtündün.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Uluslar arasında bizi pisliğe, süprüntüye çevirdin.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
Düşmanlarımızın hepsi bizimle alay etti.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Dehşet ve çukur, kırgın ve yıkım çıktı önümüze.”
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
Kırılan halkım yüzünden Gözlerimden sel gibi yaşlar akıyor.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
Durup dinmeden yaş boşanıyor gözümden,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
RAB göklerden bakıp görünceye dek.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
Kentimdeki kızların halini gördükçe Yüreğim sızlıyor.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
Boş yere bana düşman olanlar bir kuş gibi avladılar beni.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
Beni sarnıca atıp öldürmek istediler, Üzerime taş attılar.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Sular başımdan aştı, “Tükendim” dedim.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
Sarnıcın dibinden seni adınla çağırdım, ya RAB;
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Sesimi, “Ahıma, çağrıma kulağını kapama!” dediğimi duydun.
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Seni çağırınca yaklaşıp, “Korkma!” dedin.
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
Davamı sen savundun, ya Rab, Canımı kurtardın.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
Bana yapılan haksızlığı gördün, ya RAB, Davamı sen gör.
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Benden nasıl öç aldıklarını, Bana nasıl dolap çevirdiklerini gördün.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
Aşağılamalarını, ya RAB, Çevirdikleri bütün dolapları, Bana saldıranların dediklerini, Gün boyu söylendiklerini duydun.
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Oturup kalkışlarına bak, Alay konusu oldum türkülerine.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
Yaptıklarının karşılığını ver, ya RAB.
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
İnat etmelerini sağla, Lanetin üzerlerinden eksilmesin.
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Göklerinin altından öfkeyle kovala, yok et onları, ya RAB.
