Klagovisorna 3

1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."

19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."

55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."

58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.

Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.