Klagovisorna 3

1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

Jaz sem človek, ki je videl stisko s palico njegovega besa.

2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

Vodil me je in me privedel v temo, toda ne v svetlobo.

3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

Zagotovo je obrnjen zoper mene; svojo roko je obračal zoper mene ves dan.

4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

Postaral je moje meso in mojo kožo, zlomil je moje kosti.

5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

Zidal je zoper mene in me obdal z žolčem in muko.

6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

Postavil me je v temne kraje, kakor tiste, ki so mrtvi od davnine.

7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

Ogradil me je naokoli, da ne morem priti ven. Mojo verigo je naredil težko.

8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Tudi ko jokam in vpijem, on ustavlja mojo molitev.

9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

Moje steze je obdal s klesanim kamnom, moje poti je storil sprijene.

10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

Bil mi je kakor medved, ki preži v zasedi in kakor lev na skrivnih krajih.

11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

Moje poti je obrnil vstran in me raztrgal. Naredil me je zapuščenega.

12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

Upognil je svoj lok in me postavil kakor tarčo za puščico.

13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Puščicam svojega tula je storil, da vstopijo v mojo notranjost.

14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

Bil sem v posmeh vsemu svojemu ljudstvu in ves dan njihova pesem.

15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

Nasičeval me je z grenkobo, opijanjal me je s pelinom.

16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

Prav tako je moje zobe zlomil z ostrimi kamni, pokril me je s pepelom.

17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

Mojo dušo si odstranil daleč stran od miru. Pozabil sem uspevanje.

18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

Rekel sem: »Moja moč in moje upanje je izginilo od Gospoda,

19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

spominjajoč se moje stiske in moje bede, pelina in žolča.

20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

Moja duša jih ima še vedno v spominu in je ponižana v meni.

21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

To si ponovno kličem v svoj um, zato imam upanje.

22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

To je od Gospodovih milosti, da nismo použiti, ker njegova sočutja ne odnehajo.

23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

Ta so nova vsako jutro. Velika je tvoja zvestoba.

24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

Gospod je moj delež, pravi moja duša, zato bom upal vanj.

25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

Gospod je dober vsem tistim, ki čakajo nanj; duši, ki ga išče.

26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

Dobro je, da bi človek upal in tiho čakal na Gospodovo rešitev duše.

27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

Dobro je za človeka, da nosi jarem v svoji mladosti.

28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

Sedi sam in molči, ker ga je nosil na sebi.

29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

Svoja usta polaga v prah, morda bi bilo lahko še upanje.

30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

Svoje lice daje tistemu, ki ga udarja, napolnjen je z grajo.

31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

Kajti Gospod ne bo zavrgel na veke,

32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

toda čeprav je povzročil žalost, bo vendar imel sočutje glede na množico svojih usmiljenj.

33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

Kajti on ni voljan prizadeti niti užalostiti človeških otrok.

34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

Da bi pod svojimi stopali zdrobil vse jetnike zemlje,

35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

da bi odvrnil človekovo pravico pred obrazom Najvišjega,

36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

da človeka spodkoplje v njegovi pravdi, [tega] Gospod ne odobrava.

37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

Kdo je tisti, ki pravi in se to zgodi, ko Gospod tega ne zapove?

38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

Iz ust Najvišjega ne izhaja zlo in dobro?

39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

Zakaj se živeči človek pritožuje, človek zaradi kaznovanja svojih grehov?

40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

Preiščimo in preizkusimo svoje poti in se ponovno obrnimo h Gospodu.

41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

Vzdignimo svoja srca s svojimi rokami k Bogu v nebesih.

42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

Pregrešili smo se in uprli. Ti nisi oprostil.

43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

Pokril si [nas] s svojo jezo in nas preganjal. Umoril si, nisi se usmilil.

44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

Pokril si se z oblakom, da naša molitev ne bi šla skozi.

45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

Naredil si nas kakor izvržek in zavrnitev v sredi ljudstev.

46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

Vsi naši sovražniki so odprli svoja usta zoper nas.

47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

Strah in zanka sta prišla nad nas, opustošenje in uničenje.

48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

Moje oko teče navzdol z rekami voda, zaradi uničenja hčere mojega ljudstva.

49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

Moje oko se izliva in ne preneha, brez kakršnegakoli predaha,

50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

dokler Gospod ne pogleda dol in ne pogleda iz nebes.

51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

Moje oko prizadeva moje srce, zaradi vseh hčera mojega mesta.

52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

Moji sovražniki so me boleče preganjali kakor ptico, brez vzroka.

53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

Moje življenje so odsekali v grajski ječi in name vrgli kamen.

54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

Vode so mi tekle čez glavo; potem sem rekel: »Odsekan sem.«

55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

Klical sem k tvojemu imenu, oh Gospod, iz globine grajske ječe.

56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

Slišal si moj glas. Ne skrivaj svojega ušesa ob mojem dihanju, ob mojem klicu.

57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

Priteguješ me na dan, ko sem klical k tebi. Ti praviš: »Ne boj se.«

58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

Oh Gospod, zagovarjal si pravde moje duše, odkupil si moje življenje.

59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

Oh Gospod, videl si mojo krivico. Ti sodi mojo pravdo.

60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

Videl si vse njihovo maščevanje in vse njihove zamisli zoper mene.

61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

Slišal si njihovo grajo, oh Gospod in vse njihove zamisli zoper mene;

62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

ustnice tistih, ki se vzdigujejo zoper mene in njihovo premišljevanje zoper mene ves dan.

63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

Glej, njihovo usedanje in njihovo vzdigovanje; jaz sem njihova glasba.

64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

Vrni jim povračilo, oh Gospod, glede na delo njihovih rok.

65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

Daj jim bridkost srca, svoje prekletstvo nad njimi.

66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.

Preganjaj jih in jih uniči v jezi izpod Gospodovih nebes.