Klagovisorna 3

1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

Ondaty nahatrea hasotrian-draho amy kobain-kaviñera’ey.

2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

Niaoloa’e naho nampomba’e mb’an-kamoromoroñañe ao fa tsy mb’an-kazavàñe.

3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

Toe nafote’e amako lomoñandro lomoñandro ty fità’e.

4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

Nanoe’e hambo’e o nofokoo naho o holikoo; sindre pinekapeka’e o taolakoo.

5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

Nanoa’e hàlañe, nañarikatoha’e afero naho haloviloviañe.

6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

Nampitobohe’e an-toetse maieñe ao iraho, hoe lolo-ela.

7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

Narindri’e ao tsy hahafionjoñe; nanoe’e mavesatse o silisilikoo.

8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Aa naho mikoikoike hipay imba, le sikadaña’e alafe ao i halalikoy.

9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

Nikalaña’e am-bato vinañe o liakoo, nampikelokelofe’e o oloñolokoo.

10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

Hoe amboa romotse mamandroñe ahy, hoe liona añ’etaketak’ ao.

11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

Natsile’e iaby o fombàkoo, naho nirimidrimite’e ty sandriko; nanoe’e babangoañe.

12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

Fa nabitso’e ty fale’e, le nohara’e amako ty ana-pale.

13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Nampitrofahe’e ambaniako ao o ana-tsotsòke boak’ an-trañon’ ana-pale’eo.

14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

Fa injè’ondatikoo iraho, bekobekoa’ iareo lomoñandro.

15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

Finaha’e hafairañe vaho natsafe’e vahon-tsoy.

16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

Finoifoi’e am-bato o nifekoo; nalembe’e an-davenok’ ao iraho.

17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

Nampihankàñe’o lavi-panintsiñañe ty haveloko; nihaliñoko ze o hasoa zao.

18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

Le hoe iraho, Fa modo ty haozarako, ty fitamàko am’ Iehovà.

19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

Tiahio ty haloviloviako naho ty hasotriako, ty vahon-tsoy naho afero.

20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

Toe tiahi’ ty fiaiko, vaho mibotrek’ amako ao.

21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

Ty hoe ty apotam-pitsakoreako, mampitamà ahiko, te

22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

le lia’e tsy mijihetse ty fiferenaiña’ Iehovà tsy mb’ia hilesa o fiferenaiña’eo.

23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

Vao boak’andro; ra’elahy ty figahiña’o.

24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

Iehovà ty anjarako, hoe ty troko, aa le ie ty fitamàko.

25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

Soa t’Iehovà amo mahaliñe azeo; amy arofo mipay Azey.

26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

Mahasoa ondatio te mitama, t’ie handiñe am-pianjiñañe ty fandrombaha’ Iehovà.

27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

Hasoa am’ondatio ty mivave ty jokan-katora’e.

28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

Angao re hiambesatse am-bangiñe ao, hianjiñe, amy te ie ty nandafik’ aze.

29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

Hatoho’e an-debok’ ao ty falie’e, hera ama’e ty fitamañe.

30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

Soa re te hatolo’e amy mandrara- tehak’ azey ty fiambina’e; angao ampiliporeñ’ inje.

31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

Fa tsy hañito nainai’e t’i Talè.

32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

Aa ndra t’ie ty mampioremeñe, mbe hiferenaiña’e amy hafatraram-pikokoa’ey.

33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

Tsy mora ama’e ty mandafa, ndra ty mandilo o ana’ondatio;

34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

Ie ampidemoheñe am-pandia, ze mpirohi’ ty tane toy;

35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

ie tsy omen-to ondatio añatrefa’ i Andindimoneñey,

36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

ie ampikeloheñe ty enta’ ondatio— tsy arofoana’ i Talè hao?

37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

Ia ty nitaroñe naho nahafetsake zao, naho tsy i Talè ty nametse?

38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

Tsy boak’am-palie’ i Abo Tiañey hao ty hankàñe naho ty soa?

39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

Akore ty itoreova’ondaty veloñeo, o lahilahio ty amo tahi’eo?

40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

Antao hañotsohotso hitsoke o lalan-tikañeo, vaho himpoly mb’am’ Iehovà mb’eo.

41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

Antao hañonjoñ’ arofo am-pitàñe mb’aman’Añahare an-digiligy añe.

42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

Toe nandilatse zahay naho niola; toly ndra tsy napo’o.

43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

Nikolopok’ an-kaviñeran-drehe te nañoridañe anay; tsy niferenaiña’o t’ie nanjamañe.

44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

Nisaron-drahon-dRehe, tsy himoahan-kalaly.

45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

Nanoe’o romoromo’e naho forompotse zahay añivo’ o kilakila’ndatio.

46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

Songa midañadaña falie ama’ay o malaiñ’anaio.

47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

Fa nifetsak’ ama’ay ty hebakebake naho i koboñey, ty famongorañe naho fandrotsahañe.

48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

Mitsiritsioke rano o masokoo, amy fandrotsahañe i anak’ampela’ ondatikoy.

49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

Midoandoañe mañambane o masokoo, vaho tsy mijihetse, tsy mitroatse,

50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

Ampara’ te mivazoho mañambane t’Iehovà, mitalake boak’ an-dikerañe añe.

51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

Mampihontoke ty troko o masokoo ty amo hene anak’ampelan-drovakoo.

52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

Fa nikehe ahy hoe kibo, tsy amam-poto’e o malaiñ’ahio.

53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

Naitoa’ iareo an-koboñe ao ty fiaiko, vaho nandretsa-bato amako.

54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

Nandipotse ty lohako o ranoo vaho nanoeko ty hoe: Opo iraho!

55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

Kinanjiko ty tahina’o ry Iehovà, boak’ an-koboñe loho lalek’ ao.

56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

Jinanji’o ty feoko; ko aeta’o amy ravembia’oy i fitoreokoy hahafikofohako.

57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

Nitotok’ ahy irehe amy andro nikanjiako azoy; le hoe irehe: Ko hemban-drehe.

58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

Ry Talè, nañalañalañe’o o entan’ aikoo; fa jineba’o ty fiaiko.

59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

Ry Iehovà, fa nivazoho’o ty nasarañ’ ahy; ehe izakao.

60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

Fa nioni’o ty fitrotrofiaha’ iareo naho ty fikitroha’ iareo amako.

61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

Fa jinanji’o ty inje’ iareo, ry Iehovà, naho o fikililia’ iareo ahy iabio,

62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

Ty fivimbi’ o nitroatse amakoo, ty fikinià’ iareo ahy lomoñandro,

63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

Vazohò iereo te miambesatse, naho t’ie miongake; izaho bekobekoa’ iareo.

64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

Mbe hondroha’o, ry Iehovà, ty amo satam-pità’ iareoo.

65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

Kolopofo ty arofo’ iareo, ametsaho fatse!

66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.

Horidaño an-kaviñerañe vaho mongoro ambanen-dikera’ Iehovà eo.