Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
Io sono un uomo che ha veduto l’afflizione sotto la verga del suo furore.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Egli m’ha condotto, m’ha fatto camminare nelle tenebre e non nella luce.
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Sì, contro di me di nuovo volge la sua mano tutto il giorno.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
Egli ha consunta la mia carne e la mia pelle, ha fiaccato le mie ossa.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
Ha costituito una cinta contro di me, m’ha circondato d’amarezza e d’affanno.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
M’ha fatto abitare in luoghi tenebrosi, come quelli che son morti da lungo tempo.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
Egli m’ha circondato d’un muro, perché non esca: m’ha caricato di pesanti catene.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Anche quando grido e chiamo al soccorso, egli chiude l’accesso alla mia preghiera.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
Egli m’ha sbarrato la via di blocchi di pietra, ha sconvolti i miei sentieri.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
Egli è stato per me come un orso in agguato, come un leone in luoghi nascosti.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
Egli m’ha sviato dal mio cammino e m’ha squarciato, m’ha reso desolato.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
Ha teso il suo arco, m’ha preso come mira delle sue frecce.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
M’ha fatto penetrar nelle reni le saette del suo turcasso.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
Io son diventato lo scherno di tutto il mio popolo, la sua canzone di tutto il giorno.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
Egli m’ha saziato d’amarezza, m’ha abbeverato d’assenzio.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
M’ha spezzato i denti con della ghiaia, m’ha affondato nella cenere.
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
Tu hai allontanata l’anima mia dalla pace, io ho dimenticato il benessere.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
Io ho detto: “E’ sparita la mia fiducia, non ho più speranza nell’Eterno!”
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
Ricordati della mia afflizione, della mia vita raminga, dell’assenzio e dell’amarezza!
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
L’anima mia se ne ricorda del continuo, e n’è abbattuta dentro di me.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Questo voglio richiamarmi alla mente, per questo voglio sperare:
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
E’ una grazia dell’Eterno che non siamo stati interamente distrutti; poiché le sue compassioni non sono esaurite;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
si rinnovano ogni mattina. Grande è la tua fedeltà!
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
“L’Eterno è la mia parte”, dice l’anima mia, “perciò spererò in lui”.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
L’Eterno è buono per quelli che sperano in lui, per l’anima che lo cerca.
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
Buona cosa è aspettare in silenzio la salvezza dell’Eterno.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
Buona cosa è per l’uomo portare il giogo nella sua giovinezza.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
Si segga egli solitario e stia in silenzio quando l’Eterno glielo impone!
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
Metta la sua bocca nella polvere! forse, v’è ancora speranza.
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Porga la guancia a chi lo percuote, si sazi pure di vituperio!
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
Poiché il Signore non ripudia in perpetuo;
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
ma, se affligge, ha altresì compassione, secondo la moltitudine delle sue benignità;
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
giacché non è volentieri ch’egli umilia ed affligge i figliuoli degli uomini.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
Quand’uno schiaccia sotto i piedi tutti i prigionieri della terra,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
quand’uno perverte il diritto d’un uomo nel cospetto dell’Altissimo,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
quando si fa torto ad alcuno nella sua causa, il Signore non lo vede egli?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Chi mai dice una cosa che s’avveri, se il Signore non l’ha comandato?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Il male ed il bene non procedon essi dalla bocca dell’Altissimo?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Perché il vivente si rammaricherebbe? Ognuno si rammarichi del proprio peccato!
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Esaminiamo le nostre vie, scrutiamole, e torniamo all’Eterno!
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Eleviamo insiem con le mani, i nostri cuori a Dio ne’ cieli!
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
Noi abbiam peccato, siamo stati ribelli, e tu non hai perdonato.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
Tu ti sei avvolto nella tua ira, e ci hai inseguiti; tu hai ucciso senza pietà;
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
ti sei avvolto in una nuvola, perché la preghiera non potesse passare;
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
tu hai fatto di noi delle spazzature, dei rifiuti, in mezzo ai popoli.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
Tutti i nostri nemici aprono larga la bocca contro di noi.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Ci son toccati il terrore, la fossa, la desolazione e la ruina.
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
I miei occhi si sciolgono in rivi d’acqua, a motivo della ruina della figliuola del mio popolo.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
L’occhio mio si scioglie in lacrime, senza posa, senza intermittenza,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
finché dal cielo l’Eterno non guardi e non veda il nostro stato.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
L’occhio mio m’affanna l’anima a motivo di tutte le figliuole della mia città.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
Quelli che mi son nemici senza cagione, m’han dato la caccia come a un uccello.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
M’hanno annientato la vita nella fossa, m’han gettato delle pietre addosso.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Le acque salivano fin sopra al mio capo, io dicevo: “E’ finita per me!”
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
Io ho invocato il tuo nome, o Eterno, dal fondo della fossa;
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
tu hai udito la mia voce; non nascondere il tuo orecchio al mio sospiro, al mio grido!
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Nel giorno ch’io t’ho invocato ti sei avvicinato; tu hai detto: “Non temere!”
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
O Signore, tu hai difesa la causa dell’anima mia, tu hai redento la mia vita.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
O Eterno, tu vedi il torto che m’è fatto, giudica tu la mia causa!
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Tu vedi tutto il loro rancore, tutte le loro macchinazioni contro di me.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
Tu odi i loro oltraggi, o Eterno, tutte le loro macchinazioni contro di me,
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
il linguaggio di quelli che si levano contro di me, quello che meditano contro di me tutto il giorno!
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Guarda! quando si seggono, quando s’alzano, io sono la loro canzone.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
Tu li retribuirai, o Eterno, secondo l’opera delle loro mani.
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Darai loro induramento di cuore, la tua maledizione.
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Li inseguirai nella tua ira, e li sterminerai di sotto i cieli dell’Eterno.
