Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
Nyee nye ŋutsu si kpe fu le eƒe dziku ƒe ameƒoti te.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Enyam ɖe nu eye wòna mezɔ viviti me, menye kekeli me o;
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Vavã etrɔ eƒe asiwo ɖe ŋutinye atraɖii le ŋkeke blibo la me.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
Ena be nye ŋutilã kple nye ŋutigbalẽ do xoxo eye wògbã ƒu ɖe lãme nam.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
Eva dze dzinye eye wòtsɔ veve helĩhelĩ kple fukpekpe tɔ kpɔ ɖe ŋunye.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
Ena menɔ viviti me abe ame siwo ku gbe aɖe gbe ke ene.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
Etɔ kpɔ ƒo xlãm ale be nyemate ŋu asi o, eɖom anyi kple gakɔsɔkɔsɔ.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Ne meyɔe alo do ɣli be wòaxɔ nam gɔ̃ hã la, edoa ʋɔ ɖe nye gbedodoɖa nu.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
Etsɔ kpe gãwo xe mɔ me nam eye wòglɔ̃ nye mɔwo.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
Abe sisiblisi si de xa ɖi kple dzata si le adeklo dzi ene la,
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
ehem ɖa le mɔ me eye wòvuvum, hegblẽm ɖi kpeɖeŋutɔmanɔsitɔe.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
Evu eƒe da me eye wòdzidze eƒe dati ɖe dzinye.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
Etsɔ aŋutrɔwo le eƒe daku me tsɔ ŋɔ nye dzi.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
Mezu nu ɖikokoe le nye amewo katã dome, woɖua fewu le ŋunye to hadzidzi me ŋkeke blibo la katã.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
Etsɔ ama veve ɖi ƒo nam eye wòkpe veve nam meno.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
Etsɔ kpe ŋe aɖu nam eye wòfanyam ɖe kewɔ me.
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
Woxɔ ŋutifafa le asinye, meŋlɔ nu si dzɔgbenyui nye la be.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
Eya ta megblɔ be, “Nye atsyɔ̃nu yi eye nu siwo katã mele mɔ kpɔm na tso Yehowa gbɔ la hã nu va yi.”
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
Meɖo ŋku nye hiã, tsaglalãtsatsa, dzigbagbã kple vevesese dzi.
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
Meɖo ŋku wo katã dzi nyuie eye nye luʋɔ bɔbɔ eɖokui le menye.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Ke esia dzi meɖo ŋkue eye mɔkpɔkpɔ ɖo asinye:
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
Le Yehowa ƒe lɔlɔ̃ deto la ta wometsrɔ̃ mí o elabena eƒe nublanuikpɔkpɔ mevɔna o.
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
Wozua yeye ŋdi sia ŋdi, wò nuteƒewɔwɔ lolo ŋutɔ.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
Megblɔ na ɖokuinye be, “Yehowae nye nye gomekpɔkpɔ, eya ta manɔ esinu kpɔm.”
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
Yehowa ƒe dɔ me nyo na ame siwo tsɔ woƒe mɔkpɔkpɔ da ɖe edzi, kple ame siwo dinɛ vevie.
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
Enyo be woalala le ɖoɖoezizi me na Yehowa ƒe ɖeɖe.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
Enyo na ame be wòatsɔ kɔkuti le ɖekakpuime.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
Nenɔ anyi le ɖoɖoezizi me elabena Yehowae tsɔ kɔkuti la da ɖe edzi.
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
Netsɔ eƒe mo ƒo ɖe ke me, ɖewohĩ mɔkpɔkpɔ gali.
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
Neɖo to me anyi na ame si le eƒo ge eye ŋukpe neyɔe fũu.
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
Elabena Aƒetɔ la metsɔa ame ƒua gbe ɖikaa o
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
Togbɔ be ehea nuxaxa vɛ hã la, egakpɔa nublanui na ame, eye eƒe lɔlɔ̃ si nu metsina gbeɖe o la de to ŋutɔ.
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
Elabena mehea fukpekpe kple nuxaxa vaa amegbetɔviwo dzi ɖe dzidzɔ teƒe o.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
Woafanya anyigbadzigamenɔlawo katã kple afɔ.
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
Ne woagbe nu si nye ame tɔ la tsɔtsɔ nɛ le Dziƒoʋĩtɔ la ŋkume,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
eye wotrɔ gbo ame dzɔdzɔe ƒe nya; ɖe Aƒetɔ la makpɔ esiawo oa?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Ame ka aƒo nu eye wòava eme, ne menye Aƒetɔ lae ɖe gbe o?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Ɖe menye Dziƒoʋĩtɔ la ƒe nu mee dzɔgbevɔ̃enyawo kple dzidzɔnyawo siaa doa go tsona oa?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Nu ka ta amegbetɔ ahe nya ne wohe to nɛ ɖe eƒe nu vɔ̃wo ta?
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Mina míalé ŋku ɖe míaƒe zɔzɔme ŋu ne míado wo akpɔ eye mina míatrɔ ɖe Yehowa ŋu.
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Mina míado míaƒe dziwo kple asiwo ɖe Mawu gbɔ le dziƒo ahagblɔ bena:
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
“Míewɔ nu vɔ̃ hedze aglã eye mètsɔe ke mi o.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
“Ètsɔ dziku tsyɔ ɖokuiwò dzi eye nèti mía yome hewu mí nublanuimakpɔmakpɔtɔe.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Ètsɔ lilikpo tsyiɔ ɖokuiwò dzi ale be, gbedodoɖa aɖeke mate ŋu aɖo gbɔwò o.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Ètsɔ mí wɔ ŋunyɔnu kple gbeɖuɖɔe le dukɔwo dome.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
“Míaƒe futɔwo katã ke nu baa ɖe mía ŋuti.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Ŋɔdzi lé mí; míedze ʋe me eye tsɔtsrɔ̃ kple gbegblẽ va mía dzi.”
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
Nye ŋkuwo le aɖatsi fam yoyoyo elabena wotsrɔ̃ nye amewo.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
Nye ŋkuwo le aɖatsi fam ɖaa, enu gbe tsotso,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
va se ɖe esime Yehowa aɖo ŋku anyi tso dziƒo akpɔe.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
Nu si mekpɔ la na nye luʋɔ xa nu ɖe nyɔnu siwo katã le nye dua me la ta.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
Ame siwo nye nye futɔwo madzemadzee la ɖem ɖe nu abe xevi ene.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
Wodze agbagba be woatso nye agbe nu le vudo me eye wofɔ kpe ƒum.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Tsi fie le tanye eye mesusu be evɔ nam.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
O Yehowa, wò ŋkɔe meyɔ le vudoa ƒe gogloƒe ke.
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Èse nye kukuɖeɖe be, “Mègado toku nye ɣlidodo eye nàgbe akɔfafa nam o.”
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Ète va gbɔnye esi meyɔ wò eye nègblɔ be, “Mègavɔ̃ o.”
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
O, Aƒetɔ, èxɔ nye nya ɖe akɔ eye nèɖe nye agbe.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
Wò ŋutɔ èkpɔ, O Yehowa, vɔ̃ si wowɔ ɖe ŋutinye. Na nye nya nadzɔ!
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Èkpɔ woƒe hlɔ̃biabia ƒe kpekpeme kple nugbe siwo woɖo ɖe ŋunye.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
O Yehowa, èse woƒe dzudzuwo kple nu siwo katã woɖo ɖe ŋunye
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
kple nye futɔwo ƒe dalĩdodo kple nuƒoƒo le ŋunye ŋkeke blibo la.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Nye kɔ nàkpɔ wo ɖa! Wole anyinɔƒe o, wole tsitrenu o, woɖua fewu le ŋunye le woƒe hadzidziwo me.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
O Yehowa, xe fe si dze wo la na wo, ɖe nu siwo woƒe asiwo wɔ la ta.
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Tsɔ nutsyɔnu tsyɔ woƒe dziwo dzi eye nàna be wò fiƒode nanɔ wo dzi!
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Ti wo yome kple dziku eye nàtsrɔ̃ wo le Yehowa ƒe dziƒo te.
