Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
I [am] the man [that] hath seen affliction by the rod of his wrath.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
He hath led me, and brought [me into] darkness, but not [into] light.
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Surely against me is he turned; he turneth his hand [against me] all the day.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
My flesh and my skin hath he made old; he hath broken my bones.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
He hath built against me, and compassed [me] with gall and labor.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
He hath set me in dark places, as [they that are] dead of old.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
He hath hedged me about, that I cannot get out: he hath made my chain heavy.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Also when I cry and shout, he shutteth out my prayer.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
He hath inclosed my ways with hewn stone, he hath made my paths crooked.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
He [was] to me [as] a bear lying in wait, [and as] a lion in secret places.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
He hath turned aside my ways, and pulled me in pieces: he hath made me desolate.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
He hath bent his bow, and set me as a mark for the arrow.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
He hath caused the arrows of his quiver to enter into my reins.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
I was a derision to all my people; [and] their song all the day.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
He hath filled me with bitterness, he hath made me drunken with wormwood.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
He hath also broken my teeth with gravel stones, he hath covered me with ashes.
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
And thou hast removed my soul far off from peace: I forgat prosperity.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
And I said, My strength and my hope hath perished from the LORD:
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
Remembering my affliction and my misery, the wormwood and the gall.
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
My soul hath [them] still in remembrance, and is humbled in me.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
This I recall to my mind, therefore have I hope.
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
[It is of] the LORD'S mercies that we are not consumed, because his compassions fail not.
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
[They are] new every morning: great [is] thy faithfulness.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
The LORD [is] my portion, saith my soul; therefore will I hope in him.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
The LORD [is] good to them that wait for him, to the soul [that] seeketh him.
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
[It is] good that [a man] should both hope and quietly wait for the salvation of the LORD.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
[It is] good for a man that he should bear the yoke in his youth.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
He sitteth alone, and keepeth silence, because he hath borne [it] upon him.
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
He putteth his mouth in the dust; if there may be hope.
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
He giveth [his] cheek to him that smiteth him: he is filled full with reproach.
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
For the LORD will not cast off for ever:
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
But though he causeth grief, yet will he have compassion according to the multitude of his mercies.
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
For he doth not afflict willingly nor grieve the children of men.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
To crush under his feet all the prisoners of the earth,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
To turn aside the right of a man before the face of the most High,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
To subvert a man in his cause, the LORD approveth not.
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Who [is] he [that] saith, and it cometh to pass, [when] the LORD commandeth [it] not?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Out of the mouth of the most High proceedeth not evil and good?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Why doth a living man complain, a man for the punishment of his sins?
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Let us search and try our ways, and turn again to the LORD.
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Let us lift up our heart with [our] hands to God in the heavens.
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
We have transgressed and have rebelled: thou hast not pardoned.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
Thou hast covered with anger, and persecuted us: thou hast slain, thou hast not pitied.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Thou hast covered thyself with a cloud, that [our] prayer should not pass through.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Thou hast made us [as] the offscouring and refuse in the midst of the people.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
All our enemies have opened their mouths against us.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Fear and a snare is come upon us, desolation and destruction.
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
My eye runneth down with rivers of water for the destruction of the daughter of my people.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
My eye trickleth down, and ceaseth not, without any intermission,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
Till the LORD shall look down, and behold from heaven.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
My eye affecteth my heart because of all the daughters of my city.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
My enemies chased me fiercely, like a bird without cause.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
They have cut off my life in the dungeon, and cast a stone upon me.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Waters flowed over my head; [then] I said, I am cut off.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
I called upon thy name, O LORD, out of the low dungeon.
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Thou hast heard my voice: hide not thy ear at my breathing, at my cry.
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Thou drewest near in the day [that] I called upon thee: thou saidst, Fear not.
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
O LORD, thou hast pleaded the causes of my soul; thou hast redeemed my life.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
O LORD, thou hast seen my wrong: judge thou my cause.
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Thou hast seen all their vengeance [and] all their imaginations against me.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
Thou hast heard their reproach, O LORD, [and] all their imaginations against me;
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
The lips of those that rose up against me, and their device against me all the day.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Behold their sitting down, and their rising up; I [am] their music.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
Render to them a recompense, O LORD, according to the work of their hands.
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Give them sorrow of heart, thy curse to them.
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Persecute and destroy them in anger from under the heavens of the LORD.
