Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
I am the man who hath seen affliction by the rod of his wrath.
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
Me hath he driven out, and led into darkness, but not into light.
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
Surely against me doth he turn again and again his hand all the day.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
He hath caused my flesh and my skin to wear out, he hath broken my bones.
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
He hath built around me, and encompassed me with poison and hardship.
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
In dark places hath he set me to dwell, like the dead of olden times.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
He hath placed a fence round about me, that I cannot get out; he hath made heavy my chain.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Also when I cry aloud and make entreaty, he shutteth out my prayer.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
He hath fenced up my ways with hewn stone, my paths hath he made crooked.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
A bear lying in wait is he to me, a lion in secret places.
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
On my ways hath he placed thorns, and torn me in pieces: he hath made me desolate.
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
He hath bent his bow, and placed me as a mark for the arrow.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
He hath caused to enter into my reins the children of his quiver.
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
I am become a laughing-stock to all my people, their [jeering] song all the day.
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
He hath sated me with bitter things, he hath made me drunken with wormwood.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
He hath also broken my teeth with gravel-stones, he hath covered me with ashes.
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
And my soul hath given up all thoughts of peace: I forget happiness.
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
And I said, Lost is my strength, my expectation also from the Lord.
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
Remembering my affliction and [the cause of] my complaint, wormwood and poison.
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
Remembering [this] continually my soul is bowed down deeply within me.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
[Yet] this answer will I give to my heart: therefore will I wait [in confidence].
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
It is through the Lord's kindness that we are not consumed, because his mercies have no end;
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
They are new every morning: great is thy faithfulness.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
The Lord is my portion, saith my soul, therefore will I wait for him.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
The Lord is good unto those that hope in him, to the soul that seeketh him.
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
It is good that one should wait and this in silence for the salvation of the Lord.
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
It is good for a man that he bear the yoke in his youth;
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
That he sit in solitude and be silent; because He hath laid it upon him;
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
That he put his mouth in the dust; perhaps there still is hope;
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
That he offer his cheek to him that smiteth him; that he be satisfied with reproach.
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
For the Lord will not cast off for ever;
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
But though he have caused grief, yet will he have mercy according to the abundance of his kindnesses.
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
For he doth not afflict of his own will, and aggrieve the children of men.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
To crush under his feet all the prisoners of the earth,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
To pervert the justice [due to man] before the face of the Most High.
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
To subvert a man in his contest—should the Lord not see this?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Who is he that saith aught, and it cometh to pass, when the Lord hath not ordained it?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Do not out of the mouth of the Most High come both the evil things and the good?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Wherefore should a living man complain? let every man complain because of his sins.
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Let us search through and investigate our ways, and let us return to the Lord.
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
Let us lift up our heart with our hands unto God in the heavens.
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
We have indeed transgressed and rebelled: thou hast truly not pardoned.
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
Thou hast covered [us] with thy anger, and made pursuit after us: thou hast slain, thou hast not pitied.
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
Thou hast covered thyself with a cloud, that no prayer should pass through.
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
As something loathsome and rejected hast thou rendered us in the midst of the people.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
Wide have all our enemies opened against us their mouth.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Terror and a snare are come upon us, [with] desolation and breaches.
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
With streams of water runneth my eye down, because of the breach of the daughter of my people.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
My eye trickleth down, and resteth not, without any intermission,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
Till the Lord look down, and behold from heaven.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
My eye affecteth my soul because of all the daughters of my city.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
Those who are my enemies, without a cause, have chased me about like a bird.
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
They have shut up in the dungeon my life, and have cast stones upon me.
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Waters streamed over my head: I said, I am cut off.
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
I called on thy name, O Lord, out of the dungeon of the lowest depth.
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
Thou didst hear my voice: hide not thy ear to give me enlargement at my cry.
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Thou wast ever near on the day that I called on thee: thou saidst, Fear not.
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
Thou didst plead, O Lord, the causes of my soul: thou didst [before this] redeem my life.
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
Thou hast [now] seen, O Lord, the wrong I suffer: judge thou my cause.
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Thou hast seen all their vengeance, all their plans against me.
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
Thou hast heard their reviling, O Lord, all their plans against me,
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
The speeches of these that rise up against me, and their device against me all the day.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Oh look upon their sitting down, and their rising up: I am their [jeering] song.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
Render unto them a recompense, O Lord, according to the work of their hands.
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
Give them confusion of heart, thy curse he upon them.
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
Pursue them in anger and destroy from under the heavens of the Lord.
