Klagovisorna 3
1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
Jeg er den, der saa nød ved hans vredes ris,
2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
mig har han ført og ledt i det tykkeste Mulm,
3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
ja, Haanden vender han mod mig Dagen lang.
4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
Mit Kød og min Hud har han opslidt, brudt mine Ben,
5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
han mured mig inde, omgav mig med Galde og Møje,
6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
lod mig bo i Mørke som de, der for længst er døde.
7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
Han har spærret mig inde og lagt mig i tunge Lænker.
8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
Om jeg end raaber og skriger, min Bøn er stængt ude.
9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
Han spærred mine Veje med Kvader, gjorde Stierne krøge.
10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
Han blev mig en lurende Bjørn, en Løve i Baghold;
11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
han ledte mig vild, rev mig sønder og lagde mig øde;
12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
han spændte sin Bue; lod mig være Skive for Pilen.
13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
Han sendte sit Koggers Sønner i Nyrerne paa mig;
14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
hvert Folk lo mig ud og smæded mig Dagen lang,
15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
med bittert mætted han mig, gav mig Malurt at drikke.
16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
Mine Tænder lod han bide i Flint, han traadte mig i Støvet;
17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
han skilte min Sjæl fra Freden, jeg glemte Lykken
18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
og sagde: »Min Livskraft, mit Haab til HERREN er ude.«
19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
At mindes min Vaande og Flakken er Malurt og Galde;
20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
min Sjæl, den mindes det grant, den grubler betynget.
21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
Det lægger jeg mig paa Sinde, derfor vil jeg haabe:
22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
HERRENS Miskundhed er ikke til Ende, ikke brugt op,
23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
hans Naade er ny hver Morgen, hans Trofasthed stor.
24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
Min Del er HERREN, (siger min Sjæl, ) derfor haaber jeg paa ham.
25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
Dem, der bier paa HERREN, er han god, den Sjæl, der ham søger;
26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
det er godt at haabe i Stilhed paa HERRENS Frelse,
27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
godt for en Mand, at han bærer Aag i sin Ungdom.
28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
Han sidde ensom og tavs, naar han lægger det paa ham;
29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
han trykke sin Mund mod Støvet, maaske er der Haab,
30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
række Kind til den, der slaar ham, mættes med Haan.
31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
Thi Herren bortstøder ikke for evigt,
32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
har han voldt Kvide, saa ynkes han, stor er hans Naade;
33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
ej af Hjertet plager og piner han Menneskens Børn.
34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
Naar Landets Fanger til Hobe trædes under Fod,
35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
naar Mandens Ret for den Højestes Aasyn bøjes,
36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
naar en Mand lider Uret i sin Sag — mon Herren ej ser det?
37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
Hvo taler vel, saa det sker, om ej Herren byder?
38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
Kommer ikke baade ondt og godt fra den Højestes Mund?
39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
Over hvad skal den levende sukke? Hver over sin Synd!
40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
Lad os ransage, granske vore Veje og vende os til HERREN,
41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
løfte Hænder og Hjerte til Gud i Himlen;
42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
vi syndede og stod imod, du tilgav ikke,
43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
men hylled dig i Vrede, forfulgte os, dræbte uden Skaansel,
44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
hylled dig i Skyer, saa Bønnen ej naaede frem;
45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
til Skarn og til Udskud har du gjort os midt iblandt Folkene.
46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
De opspærred Munden imod os, alle vore Fjender.
47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
Vor Lod blev Gru og Grav og Sammenbruds Øde;
48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
Vandstrømme græder mit Øje, mit Folk brød sammen.
49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
Hvileløst strømmer mit Øje, det kender ej Ro,
50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
før HERREN skuer ned fra Himlen, før han ser til.
51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
Synet af Byens Døtre piner min Sjæl.
52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
Jeg joges som en Fugl af Fjender, hvis Had var grundløst,
53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
de spærred mig inde i en Grube, de stenede mig;
54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
Vand strømmed over mit Hoved, jeg tænkte: »Fortabt!«
55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
Dit Navn paakaldte jeg, HERRE, fra Grubens Dyb;
56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
du hørte min Røst: »O, gør dig ej døv for mit Skrig!«
57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
Nær var du, den Dag jeg kaldte, du sagde: »Frygt ikke!«
58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
Du førte min Sag, o HERRE, genløste mit Liv;
59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
HERRE, du ser, jeg lider Uret, skaf mig min Ret!
60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
Al deres Hævnlyst ser du, alle deres Rænker,
61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
du hører deres Smædeord, HERRE, deres Rænker imod mig,
62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
mine Fjenders Tale og Tanker imod mig bestandig.
63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
Se dem, naar de sidder eller staar, deres Nidvise er jeg.
64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
Dem vil du gengælde, HERRE, deres Hænders Gerning,
65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
gør deres Hjerte forhærdet — din Forbandelse over dem! —
66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
forfølg dem i Vrede, udryd dem under din Himmel.
