Klagovisorna 3

1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

Teg er den Mand, som saa Elendighed ved hans Vredes Ris.

2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

Mig ledede og førte han ind i Mørke og ikke til Lys.

3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

Kun imod mig vendte han atter og atter sin Haand den ganske Dag.

4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

Han gjorde mit Kød og min Hud gammel; han sønderbrød mine Ben.

5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

Han byggede imod mig og omgav mig med Galde og Møje.

6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

Han lod mig bo i de mørke Steder som dem, der ere døde i al Evighed.

7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

Han tilmurede for mig, og jeg kan ikke komme ud, han gjorde min Lænke svar.

8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Naar jeg end skriger og raaber, lukker han til for min Bøn.

9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

Han har tilmuret mine Veje med hugne Stene, han har gjort mine Stier krogede.

10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

Han er bleven mig som en Bjørn, der ligger paa Lur, som en Løve i Skjul.

11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

Han lod mine Veje bøje af, og saa sønderrev han mig; han lagde mig øde.

12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

Han spændte sin Bue og stillede mig som Maalet for Pilen.

13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Han lod Pile af sit Kogger trænge ind i mine Nyrer.

14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

Jeg er bleven alt mit Folk til Latter, deres Spottesang den ganske Dag.

15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

Han mættede mig med beske Urter, „han gav mig rigelig Malurt at drikke

16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

og lod mine Tænder bide i Grus, han nedtrykte mig i Aske.

17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

Og du bortstødte min Sjæl fra Fred, jeg har glemt det gode.

18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

Og jeg sagde: Borte er min Kraft, og hvad jeg forventede fra Herren.

19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

Kom min Elendighed og min Landflygtighed i Hu: Malurt og Galde!

20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

Min Sjæl kommer det ret i Hu og er nedbøjet i mit Indre.

21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

Dette vil jeg tage mig til Hjerte, derfor vil jeg haabe:

22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

Det er Herrens Miskundhed, at vi ikke ere fortærede; thi hans Barmhjertighed har ingen Ende.

23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

Den er ny hver Morgen, din Trofasthed er stor.

24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

Herren er min Del, siger min Sjæl, derfor vil jeg haabe til ham.

25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

Herren er god imod dem, som bie efter ham, imod den Sjæl, som spørger efter ham.

26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

Det er godt, at man haaber og er stille til Herrens Frelse.

27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

Det er en Mand godt, at han bærer Aag i sin Ungdom.

28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

Han vil sidde ene og tie; thi han lægger det paa ham.

29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

Han vil trykke sin Mund imod Støvet, om der maaske kunde være Forhaabning.

30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

Han vil vende Kinden imod den, som slaar ham, han vil mættes med Forhaanelse.

31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

Thi Herren skal ikke forkaste evindelig.

32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

Thi dersom han bedrøver, da skal han dog forbarme sig efter sin store Miskundhed.

33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

Thi det er ikke af sit Hjerte, at han plager og bedrøver Menneskens Børn.

34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

For at knuse alle de bundne paa Jorden under sine Fødder,

35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

for at bøje en Mands Ret for den Højestes Ansigt,

36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

for at forvende et Menneskes Retssag — skuer Herren ikke ned.

37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

Hvo er den, som har sagt noget, saa at det skete, uden at Herren befaler det?

38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

Mon Lykke og Ulykke ikke udgaa af den Højestes Mund?

39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

Hvorfor klager et Menneske som lever? — enhver for sine Synder!

40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

Lader os ransage vore Veje og efterspore dem og vende om til Herren!

41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

Lader os opløfte vort Hjerte tillige med vore Hænder til Gud i Himmelen!

42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

Vi, vi have syndet og været genstridige, du tilgav ikke.

43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

Du tildækkede os med Vrede og forfulgte os, ihjelslog, sparede ikke,

44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

Du skjulte dig med en Sky, at ingen Bøn kunde trænge igennem.

45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

Du gjorde os til Skarn og Udskud midt iblandt Folkene.

46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

Alle vore Fjender opspilede deres Mund imod os.

47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

Der var Forfærdelse og Gru for os, Ødelæggelse og Undergang.

48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

Mit Øje rinder med Vandbække over mit Folks Datters Undergang.

49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

Mit Øje strømmer og bliver ikke stille, der er ingen Afladelse,

50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

indtil Herren skuer ned og ser til fra Himmelen.

51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

Mit Øje voldte min Sjæl Smerte over alle min Stads Døtre.

52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

Hart jagede mig som en Fugl de, der vare mine Fjender uden Grund.

53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

De bragte mit Liv til at vorde stille i Graven og kastede en Sten over mig.

54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

Der strømmede Vand ned over mit Hoved, jeg sagde: Det er forbi med mig.

55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

Jeg kaldte paa dit Navn, Herre! fra Graven, i det dybe.

56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

Du har hørt min Røst; tilluk ej dit Øre for mit Suk, for mit Raab!

57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

Du holdt dig nær den Dag, jeg kaldte paa dig, du sagde: Frygt ikke!

58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

Herre! du har udført min Sjæls Sag, du har udløst mit Liv.

59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

Herre! du har set den Uret, som sker mig, døm i min Sag!

60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

Du har set al deres Hævn, alle deres Tanker imod mig.

61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

Herre! du har hørt deres haanende Tale, alle deres Tanker imod mig,

62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

mine Modstanderes Ord og deres Anslag imod mig den ganske Dag.

63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

Sku, hvorledes de sidde, og hvorledes de staa op; jeg er deres Spottesang.

64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

Du skal gengælde dem, Herre! efter deres Hænders Gerning.

65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

Du skal give dem et Dække over Hjertet, din Forbandelse hører dem til.

66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.

Du skal forfølge dem i Vrede, og ødelægge dem, at de ikke ere under Herrens Himmel.