Klagovisorna 2
1 Huru hafver Herren förmörkrat dottrena Zion med sine vrede? Han hafver kastat Israels härlighet af himmelen neder på jordena; han hafver icke tänkt uppå sin fotapall, i sine vredes dag.
How hath the Lord covered the daughter of Zion with a cloud in his anger! he hath cast down from heaven unto the earth the beauty of Israel, and hath not remembered his footstool in the day of his anger.
2 Herren hafver utan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt; han hafver i sine grymhet afbrutit dottrenes Juda fäste, och slagit dem omkull, han hafver oskärat både hennes rike och hennes Förstar.
The Lord hath swallowed up all the habitations of Jacob, and hath not pitied; he hath thrown down in his wrath the strong holds of the daughter of Judah; he hath brought them down to the ground: he hath profaned the kingdom and the princes thereof.
3 Han hafver sönderbrutit Israels starkhet uti sine grymma vrede; han hafver dragit sina högra hand tillbaka, då fienden kom, och hafver upptändt en eld i Jacob, den allt omkring förtärer.
He hath cut off in fierce anger all the horn of Israel; he hath drawn back his right hand from before the enemy: and he hath burned up Jacob like a flaming fire, which devoureth round about.
4 Han hafver spänt sin båga, lika som en fiende; sina högra hand hafver han fört såsom en ovän, och dräpit allt det som lustigt var till seendes, och utgjutit sina grymnet, lika som en eld uti dottrenes Zions hyddo.
He hath bent his bow like an enemy, he hath stood with his right hand as an adversary, and hath slain all that were pleasant to the eye: in the tent of the daughter of Zion he hath poured out his fury like fire.
5 Herren är lika som en fiende; han hafver omstört Israel, han hafver omstört alla hans palats, och förderfvat hans fäste; han hafver gjort dottrene Juda mycken klagan och sorg.
The Lord is become as an enemy, he hath swallowed up Israel; he hath swallowed up all her palaces, he hath destroyed his strong holds: and he hath multiplied in the daughter of Judah mourning and lamentation.
6 Han hafver uppgrafvit hans tjäll, lika som en örtegård, och förderfvat hans boning; Herren hafver låtit förgäta i Zion både helgedag och Sabbath, och låtit i sine grymma vrede skämma både Konung och Prest.
And he hath violently taken away his tabernacle, as if it were of a garden; he hath destroyed his place of assembly: the LORD hath caused solemn assembly and sabbath to be forgotten in Zion, and hath despised in the indignation of his anger the king and the priest.
7 Herren hafver förkastat sitt altare, och tillspillogifvit sin helgedom; han hafver gifvit hans palats murar uti fiendans händer, så att de hafva ropat i Herrans hus, lika som uppå enom helgedag.
The Lord hath cast off his altar, he hath abhorred his sanctuary, he hath given up into the hand of the enemy the walls of her palaces: they have made a noise in the house of the LORD, as in the day of a solemn assembly.
8 Herren tänkte till att förderfva dottrenes Zions murar; han drog snöret deröfver, och icke afvände sina hand, tilldess han henne förderfvade; tornen stå ömkeliga, och muren ligger jämmerliga.
The LORD hath purposed to destroy the wall of the daughter of Zion; he hath stretched out the line, he hath not withdrawn his hand from destroying: but he hath made the rampart and wall to lament; they languish together.
9 Hans portar ligga djupt neder i jordene; hans bommar hafver han sönderbrutit, och tillintetgjort; hans Konungar och Förstar äro ibland Hedningarna, der de intet kunna öfva lagen, och hans Propheter hafva ingen syn af Herranom.
Her gates are sunk into the ground; he hath destroyed and broken her bars: her king and her princes are among the nations where the law is not; yea, her prophets find no vision from the LORD.
10 Dottrenes Zions äldste ligga på jordene, och äro tyste; de kasta stoft uppå sin hufvud, och hafva dragit säcker uppå sig Jerusalems jungfrur hänga deras hufvud neder åt jordene.
The elders of the daughter of Zion sit upon the ground, they keep silence; they have cast up dust upon their heads; they have girded themselves with sackcloth: the virgins of Jerusalem hang down their heads to the ground.
11 Jag hafver nästan gråtit mig ögonen ut, så att det gör mig ondt i mitt lif; min lefver är utgjuten uppå jordena, öfver mins folks dotters jämmer, då spenabarn och öfvermagar försmäktades på gatomen i stadenom;
Mine eyes do fail with tears, my bowels are troubled, my liver is poured upon the earth, for the destruction of the daughter of my people; because the young children and the sucklings swoon in the streets of the city.
12 Då de sade till sina mödrar: Hvar är bröd och vin? då de försmäktades på gatomen i stadenom, såsom de der dödssåre voro, och uppgåfvo sin anda i deras mödrars famn.
They say to their mothers, Where is corn and wine? when they swoon as the wounded in the streets of the city, when their soul is poured out into their mothers’ bosom.
13 O du dotter Jerusalem, hvem skall jag likna dig vid? Och för hvad skall jag hålla dig, du jungfru dotter Zion? Vid hvad skall jag likna dig, der jag dig med trösta måtte. Ty din skade är stor, lika som ett haf; ho kan hela dig?
What shall I testify unto thee? what shall I liken to thee, O daughter of Jerusalem? what shall I equal to thee, that I may comfort thee, O virgin daughter of Zion? for thy breach is great like the sea: who can heal thee?
14 Dine Propheter hafva dig predikat lösa och dåraktiga syner, och icke uppenbarat dig dina missgerning, der de med måtte förtagit dig ditt fängelse; utan hafva predikat dig lösa predikan, på det de skulle predika dig utu landena.
Thy prophets have seen visions for thee of vanity and foolishness; and they have not discovered thine iniquity, to bring again thy captivity: but have seen for thee burdens of vanity and causes of banishment.
15 Alle de som der framom gå, de klappa med händerna, hvissla åt dig, och rista hufvudet öfver dottrena Jerusalem: Är detta den staden, der man af säger, att han är den aldraskönaste, af hvilkom allt landet gläder sig?
All that pass by clap their hands at thee; they hiss and wag their head at the daughter of Jerusalem, [saying]: Is this the city that men called The perfection of beauty, The joy of the whole earth?
16 Alle dine fiender gapa med munnen emot dig; hvissla till dig, gnissla med tänderna, och säga: Huj, vi hafve förderfvat honom; detta är den dagen, som vi begärat hafve; vi hafve fått det, vi hafve lefvat så länge.
All thine enemies have opened their mouth wide against thee; they hiss and gnash the teeth; they say, We have swallowed her up; certainly this is the day that we looked for; we have found, we have seen it.
17 Herren hafver gjort det han i sinnet hade; han hafver fullkomnat sitt ord, som han långt tillförene budit hade; han hafver förderfvat utan barmhertighet; han hafver fröjdat fiendan öfver dig, och upphöjt dina ovänners magt.
The LORD hath done that which he devised; he hath fulfilled his word that he commanded in the days of old; he hath thrown down, and hath not pitied: and he hath caused the enemy to rejoice over thee, he hath exalted the horn of thine adversaries.
18 Deras hjerto ropade till Herran: O du dottrenes Zions mur, låt tårar flyta både dag och natt, lika som en bäck; håll intet upp, och din ögnasten vände intet åter.
Their heart cried unto the Lord: O wall of the daughter of Zion, let tears run down like a river day and night; give thyself no respite; let not the apple of thine eye cease.
19 Statt upp om nattena, och ropa; utgjut ditt hjerta i första väktene inför Herranom, lika som vatten; lyft upp dina händer till honom, för din unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.
Arise, cry out in the night, at the beginning of the watches; pour out thine heart like water before the face of the Lord: lift up thy hands toward him for the life of thy young children, that faint for hunger at the top of every street.
20 Herre, skåda dock; och se till hvem du så förderfvat hafver. Skola nu qvinnorna äta sin lifsfrukt, de yngsta barnen, som näppliga en spann lång äro? Skola Propheterna och Presterna uti Herrans helgedom så dräpne varda?
See, O LORD, and behold, to whom thou hast done thus! shall the women eat their fruit, the children that are dandled in the hands? shall the priest and the prophet be slain in the sanctuary of the Lord?
21 På gatorna, neder på jordene, lågo både unge och gamle; mina jungfrur och ynglingar, äro fallne genom svärd; du hafver dräpit på dine vredes dag, du hafver slagtat utan barmhertighet.
The youth and the old man lie on the ground in the streets; my virgins and my young men are fallen by the sword: thou hast slain them in the day of thine anger; thou hast slaughtered, [and] not pitied.
22 Du hafver kallat mina fiendar allt omkring, lika som till en helgedag, så att på Herrans vredes dag ingen undsluppen och igenlefd är; de som jag uppfödt och uppfostrat hafver, dem hafver fienden förgjort.
Thou hast called, as in the day of a solemn assembly, my terrors on every side, and there was none that escaped or remained in the day of the LORD’S anger: those that I have dandled and brought up hath mine enemy consumed.
