Klagovisorna 2
1 Huru hafver Herren förmörkrat dottrena Zion med sine vrede? Han hafver kastat Israels härlighet af himmelen neder på jordena; han hafver icke tänkt uppå sin fotapall, i sine vredes dag.
How the Lord has spread a cloud of his anger over the Daughter of Zion! He has thrown down Israel's glory from heaven to earth. He has deserted his Temple from the time he became angry.
2 Herren hafver utan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt; han hafver i sine grymhet afbrutit dottrenes Juda fäste, och slagit dem omkull, han hafver oskärat både hennes rike och hennes Förstar.
The Lord has destroyed without mercy all the places where the descendants of Jacob lived. In his anger he has torn down the fortresses of the Daughter of Judah. He has demolished and degraded the kingdom and its leaders.
3 Han hafver sönderbrutit Israels starkhet uti sine grymma vrede; han hafver dragit sina högra hand tillbaka, då fienden kom, och hafver upptändt en eld i Jacob, den allt omkring förtärer.
In his fury he has destroyed all of Israel's power, refusing to help as the enemy attacked. He was like a fire blazing in the land of Jacob, burning everything up.
4 Han hafver spänt sin båga, lika som en fiende; sina högra hand hafver han fört såsom en ovän, och dräpit allt det som lustigt var till seendes, och utgjutit sina grymnet, lika som en eld uti dottrenes Zions hyddo.
He has fired arrows from his bow as if he were their enemy; he has used his power against them like an attacker. He has killed all the beloved children; he has poured out his anger like fire on the tent of the Daughter of Zion.
5 Herren är lika som en fiende; han hafver omstört Israel, han hafver omstört alla hans palats, och förderfvat hans fäste; han hafver gjort dottrene Juda mycken klagan och sorg.
The Lord has become like an enemy, completely destroying Israel and its palaces, demolishing its fortresses, making the Daughter of Judah cry and mourn more and more.
6 Han hafver uppgrafvit hans tjäll, lika som en örtegård, och förderfvat hans boning; Herren hafver låtit förgäta i Zion både helgedag och Sabbath, och låtit i sine grymma vrede skämma både Konung och Prest.
He has torn down his Temple as if was a garden shed; he has destroyed his meeting place. The Lord has made Zion forget about her religious festivals and Sabbaths. In his fury he has disowned both king and priest.
7 Herren hafver förkastat sitt altare, och tillspillogifvit sin helgedom; han hafver gifvit hans palats murar uti fiendans händer, så att de hafva ropat i Herrans hus, lika som uppå enom helgedag.
The Lord has discarded his altar; he has abandoned his Temple. He has handed it over to the enemy. They were shouting triumphantly in the Lord's Temple just as worshipers did on festival days.
8 Herren tänkte till att förderfva dottrenes Zions murar; han drog snöret deröfver, och icke afvände sina hand, tilldess han henne förderfvade; tornen stå ömkeliga, och muren ligger jämmerliga.
The Lord was determined to destroy the defensive walls of the Daughter of Zion. He measured out what he would destroy, and didn't hesitate to do it. He made the battlements and walls weep; they both disintegrated.
9 Hans portar ligga djupt neder i jordene; hans bommar hafver han sönderbrutit, och tillintetgjort; hans Konungar och Förstar äro ibland Hedningarna, der de intet kunna öfva lagen, och hans Propheter hafva ingen syn af Herranom.
Her gates have collapsed to the ground; he has destroyed their bars, breaking them apart. Her king and her princes have been exiled to other countries. No one follows the Law anymore, and even her prophets no longer receive visions from the Lord.
10 Dottrenes Zions äldste ligga på jordene, och äro tyste; de kasta stoft uppå sin hufvud, och hafva dragit säcker uppå sig Jerusalems jungfrur hänga deras hufvud neder åt jordene.
The elders of the Daughter of Zion sit on the ground in silence. They have thrown dust over their heads and put on clothes made of sackcloth. The young women of Jerusalem have bowed down, their heads to the ground.
11 Jag hafver nästan gråtit mig ögonen ut, så att det gör mig ondt i mitt lif; min lefver är utgjuten uppå jordena, öfver mins folks dotters jämmer, då spenabarn och öfvermagar försmäktades på gatomen i stadenom;
My eyes are worn out from crying; inside I am in turmoil. I'm sick and exhausted over the destruction of Jerusalem, the daughter of my people, because children and infants are fainting in the city streets.
12 Då de sade till sina mödrar: Hvar är bröd och vin? då de försmäktades på gatomen i stadenom, såsom de der dödssåre voro, och uppgåfvo sin anda i deras mödrars famn.
They cry out to their mothers, “We need food and drink!” fainting in the city streets as if they're wounded, their lives fading away in their mothers' arms.
13 O du dotter Jerusalem, hvem skall jag likna dig vid? Och för hvad skall jag hålla dig, du jungfru dotter Zion? Vid hvad skall jag likna dig, der jag dig med trösta måtte. Ty din skade är stor, lika som ett haf; ho kan hela dig?
What can I tell you? What shall I compare you to, Daughter of Jerusalem? What can I say you're like in order to comfort you, virgin Daughter of Zion? For your wound gapes as wide as the sea—who could ever heal you?
14 Dine Propheter hafva dig predikat lösa och dåraktiga syner, och icke uppenbarat dig dina missgerning, der de med måtte förtagit dig ditt fängelse; utan hafva predikat dig lösa predikan, på det de skulle predika dig utu landena.
The visions of your prophets were false and worthless; they didn't point out your guilt to prevent you being taken into captivity. Instead they presented to you visions that were false and deceptive.
15 Alle de som der framom gå, de klappa med händerna, hvissla åt dig, och rista hufvudet öfver dottrena Jerusalem: Är detta den staden, der man af säger, att han är den aldraskönaste, af hvilkom allt landet gläder sig?
Everyone who passes by mock you, clapping their hands, hissing and shaking their heads in scorn at the Daughter of Jerusalem. “Is this really the city that people called the perfection of beauty, the joy of all the earth?” they ask.
16 Alle dine fiender gapa med munnen emot dig; hvissla till dig, gnissla med tänderna, och säga: Huj, vi hafve förderfvat honom; detta är den dagen, som vi begärat hafve; vi hafve fått det, vi hafve lefvat så länge.
All your enemies open their mouths at you, hissing and gnashing their teeth, “We've swallowed her up! This is the day we've been waiting for. Now it's here and we've seen it happen!”
17 Herren hafver gjort det han i sinnet hade; han hafver fullkomnat sitt ord, som han långt tillförene budit hade; han hafver förderfvat utan barmhertighet; han hafver fröjdat fiendan öfver dig, och upphöjt dina ovänners magt.
The Lord has achieved what he decided; he has done what he warned he would. Just as he determined to do long ago, he has destroyed you, showing no mercy. He has allowed the enemy gloat over your defeat, and he has given power to those who attack you.
18 Deras hjerto ropade till Herran: O du dottrenes Zions mur, låt tårar flyta både dag och natt, lika som en bäck; håll intet upp, och din ögnasten vände intet åter.
The people cry out to the Lord from the bottom of their hearts. Daughter of Zion, let your walls stream down with tears like a river all day and night. Don't stop, go on crying!
19 Statt upp om nattena, och ropa; utgjut ditt hjerta i första väktene inför Herranom, lika som vatten; lyft upp dina händer till honom, för din unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.
Get up and cry out as the night begins. Pour out your sad thoughts like water before the Lord. Hold up your hands to him in prayer for the lives of your children who are fainting from hunger at every street corner.
20 Herre, skåda dock; och se till hvem du så förderfvat hafver. Skola nu qvinnorna äta sin lifsfrukt, de yngsta barnen, som näppliga en spann lång äro? Skola Propheterna och Presterna uti Herrans helgedom så dräpne varda?
Lord, please think about it! Who have you ever treated this way? Should women have to eat their children, the little ones they love? Should priests and prophets be killed in the Lord's Temple?
21 På gatorna, neder på jordene, lågo både unge och gamle; mina jungfrur och ynglingar, äro fallne genom svärd; du hafver dräpit på dine vredes dag, du hafver slagtat utan barmhertighet.
The dead, young and old, lie together in the dust of the streets. My young men and young women, have been killed by the sword. You killed them when you were angry; you have slaughtered them without mercy.
22 Du hafver kallat mina fiendar allt omkring, lika som till en helgedag, så att på Herrans vredes dag ingen undsluppen och igenlefd är; de som jag uppfödt och uppfostrat hafver, dem hafver fienden förgjort.
You invited enemies to attack me from every direction like you were inviting them to a religious festival. At the time when the Lord was angry nobody escaped, nobody survived. My enemy has destroyed the children I looked after and loved.
