Josua 2
1 Josua, Nuns son, sände hemliga ut två spejare ifrå Sittim, och sade dem: Går och beser landet, och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti ene skökos hus, som het Rahab, och der lågo de.
Nun capa Joshua loh hlang panit te Shittim lamloh longyam la duema tueih tih, “Khohmuen te so rhoi lamtah Jerikho la cet rhoi lah,” a ti nah. Tedaea caeh rhoi vaengah tah Rakhab aka ming nah pumyoi nu im la pawk rhoi tih te pahoi ah yalh rhoi.
2 Då vardt Konungenom i Jericho sagdt: Si, i denna nattene äro någre män inkomne ifrån Israels barn, till att bespeja landet.
Te dongah, “Khohmuen hip hamla Israel ca khui lamkah khoyin ah hlang tarha halo,” a ti nah tih Jerikho manghai taengaha puen pah.
3 Då sände Konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro; ty de äro komne till att bespeja allt landet.
Jerikho manghai loh Rakhab tea tah tih, “Na taengla aka pawk hlang rhoi te hang khuen. Amih te khohmuen boeih hip hamla halo tih na im khuila ha kun dae,” a ti nah.
4 Men qvinnan fördolde de två männerna, och sade: Här äro väl två män inkomne till mig; men jag visste icke hvadan de voro.
Tedae tekah huta hlang rhoi tea khuen tiha thuh. Te phoeiah hlang rhoi te kai taengla halo ngawn ue. Tedae amih rhoi te me lamkah rhoi nim ka ming moenih.
5 Och då jag ville låta dörrena igen, då mörkt vardt, gingo de ut, så att jag icke vet hvart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem väl fatt.
Khohmuep kah vongka khaih hama om vaengah tekah hlang rhoi te cet rhoi coeng. Tekah hlang rhoi loh melaa caeh ka ming pawt dae a hnukah tlek na hloem uh atah na kae uh khaming,” a ti nah.
6 Men hon lät dem stiga upp på taket, och öfvertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade.
Tedae anih long ngawn tah amih rhoi te imphu laa yoeng puei tih imphu kah a yaan hlamik kong khuilaa det.
7 Men männerna sökte efter dem på den vägen till Jordan, allt intill färjostaden; och porten vardt tilläster straxt de utkomne voro, som efter dem jagade.
Te dongah amih rhoi te Jordan longpuei kah lamkai due la tongpa rhoek loh a hloem uh. Amih rhoi aka hloem rhoek loh a caeh uh van neh vongka khaw tloep a khaih uh.
8 Och förra än männerna lade sig till sofva, steg hon upp på taket;
Tedae amih rhoi a ih hlanah Rakhab te imphu la yoeng tih tekah hlang rhoi taengah,
9 Och sade till dem: Jag vet, att Herren hafver gifvit eder detta landet; ty en förskräckelse för eder är fallen öfver oss, och alle landsens inbyggare äro bäfvande vordne för edor tillkommelse.
“Khohmuen he BOEIPA loh nangmih taengah m'paek tih na mueirhih loh kaimih n'nan khaw ka ming. Te dongah diklai khosa boeih loh nangmih mikhmuh ah paci uh.
10 Ty vi hafve hört, huru Herren uttorkade vattnet i röda hafvet för eder, då I drogen utur Egypten; och hvad I gjort hafven de två Amoreers Konungar, Sihon och Og, på hinsidon Jordan, huru I gåfven dem tillspillo.
Egypt lamkah na lo uh vaengah BOEIPA loh carhaek li kah tui te na mikhmuh ah metlama haang sak tih Jordan rhalvangan kah Amori manghai rhoi Sihon neh Oga na saii uh tih na thup uh khaw ka yaak uh.
11 Och sedan vi det hörde, vardt vårt hjerta förtvifladt, och intet mod är mer i någon man för edor tillkommelse; ty Herren edar Gud han är Gud, både uppe i himmelen, och nedre på jordene.
Ka yaak uh vaengah ka thinko paci tih nangmih mikhmuh ah pakhat khawa mueihla om voel pawh. BOEIPA na Pathen amah te tah vaan so neh diklai khuila aka om Pathen pai ni.
12 Så svärjer mig nu vid Herran, efter jag hafver gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med mins faders hus, och gifver mig ett vårdtecken;
Te dongah BOEIPA rhang neh kai taengah olcaeng rhoi mai laeh. Nangmih taengah sitlohnah ka saii van dongah nangmih long khaw a pa imkhui ah sitlohnah hang khueh van lamtah oltak la kai taengah miknoek m'pae lah.
13 Att I låten lefva min fader, mina moder, mina bröder, och mina systrar, och allt det de hafva; och frälser våra själar ifrå döden.
A nu neh a pa khaw, ka nganpa neh kamah kah tanu takhong, amih taengkah aka om boeih rhoek te hlun mai lamtah kaimih kah hinglu he duek khui lamloh han huul mai,” a ti nah.
14 Männerna sade till henne: Om vi icke göre barmhertighet och trohet med dig, då Herren gifver oss landet, så skall vår själ vara döden skyldig för eder, såframt du icke förråder vårt ärende.
Te dongah hlang loh anih te, “Kaimih kah hinglu he a duek hil nangmih ham ni. Kaimih kah olka he na thui pawt mak atah. Ana om van bitni, BOEIPA loh kaimih taengla khohmuen te m'paek van neh nang taengah sitlohnah neh oltak he kan saii uh bitni,” a ti rhoi.
15 Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fenster; ty hennes hus var i stadsmurenom; och hon bodde desslikes på murenom.
Te dongah amih rhoi te bangbuet lamloh rhuivaeh neha hlak. Anih im te khopuei vongtung pangbueng kaep ah om tih amah khaw vongtung kaepah kho a sak.
16 Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de, som söka efter eder, icke möta eder, och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går edar väg.
Te phoeiah amih rhoi te, “Tlang la cet rhoi, aka hloem rhoek nangmih rhoi te m'hmuh ve. Aka hloem rhoek ha bal due hnin thum khaw thuh uh lamtah namah longpuei ah cet rhoi,” a ti nah.
17 Männerna sade till henne: Vi vilje vara denna eden qvitte, som du af oss tagit hafver;
Te dongah hlang rhoi loh anih te, “Kaimih taengah na toem na ngam bangla na olhlo lamloh ka ommongsitoe rhoi.
18 När vi komme i landet, och du icke binder detta rosenröda tåget i fenstret, med hvilko du oss nedersläppt hafver: och hafver församlat till dig i huset din fader, dina moder, dina bröder, och hela dins faders hus;
Kho khuila kaimih ka kun uh atah ngaiuepnah rhuia lingdik he kaimih nan hlak nah bangbuet ah khit lamtah na nu na pa khaw, na nganpa neh na pa imkhui boeih khaw im khuiah namah taengla coi.
19 Och hvilken som går utom dörrena af ditt hus, hans blod vare öfver hans hufvud, och vi oskyldige; men alle de som i dino huse äro, om en hand kommer vid dem, så skall deras blod vara öfver vårt hufvud.
Te vaengah na im thohkhaih lamloh tollong la aka coe boeih te tah amah thii te amah lu dongla kap vetih kaimih tah ka ommongsitoe uh ni. Tedae im khuiah namah taengla aka om khat khat te ni kuta hlah thil oeh atah a thii te kaimih lu dongla tla saeh.
20 Och om du något af denna vår ärende utröjer, så vilje vi vara den eden qvitte, som du af oss tagit hafver.
Tedae mamih kah olka he na doek atah mamih taengah na toem na ngam na olhlo lamloh ommongsitoe la ka om uh van ni,” a ti nah.
21 Hon sade: Vare som I sägen: och lät gå dem; och de gingo sin väg, och hon band det rosenröda tåget i fenstret.
Huta long khaw, “Na ol bangla om van saeh,” a ti nah tih amih rhoi te a tueih. A caeh rhoi van neh ngaiuepnah rhui a lingdik te bangbuet aha khih.
22 Och de gingo sin väg, och kommo upp på berget, och blefvo der i tre dagar, tilldess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla vägar, och dock intet funnit dem.
Te dongah cet rhoi tih tlang la pawk rhoi. Amih aka hloem rhoek halo hlan khuiah teah te hnin thum kho a sak rhoi. Aka hloem rhoek loh longpuei tom aha tlap uh dae hmu uh pawh.
23 Så vände de två männerna tillbaka, gingo ned af berget, och foro utöfver, och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade;
Te phoeiah hlang rhoi te bal rhoi. Tlang lamloh suntla tih rhaelrham rhoi. Tedae Nun capa Joshua taenglaa pawk rhoi vaengah amih taengkaha hmuh rhoi te boeiha thui pah rhoi.
24 Och sade till Josua: Herren hafver gifvit oss allt landet i våra händer, alle landsens inbyggare äro förskräckte för oss.
Joshua taengah, “Khohmuen pum he BOEIPA loh mamih kut ah rhep m'paek coeng dongah khohmuen kah khosa rhoek khaw mamih mikhmuh ah boeih paci uh,” a ti rhoi.
