< Jona 1 >
1 Herrans ord skedde till Jona, Amitthai son, och sade:
Das Wort des HERRN erging an Jona, den Sohn Amittais, also:
2 Upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika derinne; förty hans ondska är kommen upp för mig.
Mache dich auf, gehe nach Ninive, in die große Stadt, und predige wider sie; denn ihre Bosheit ist vor mein Angesicht heraufgekommen!
3 Men Jona stod upp, och flydde ifrå Herranom, och ville ut till hafs, och kom neder till Japho; och då han fann ett skepp, som till hafs fara ville, gaf han skepplön, och steg deruti, på det han skulle fara med dem till hafs, ifrå Herranom.
Da machte sich Jona auf, um von dem Angesicht des HERRN hinweg nach Tarsis zu fliehen, und ging nach Japho hinab und fand daselbst ein Schiff, das nach Tarsis fuhr. Da gab er sein Fahrgeld und stieg ein, um mit ihnen nach Tarsis zu fahren, hinweg von dem Angesicht des HERRN.
4 Då lät Herren komma ett stort väder uppå hafvet, och en stor storm upphof sig på hafvet, så att man mente att skeppet skulle söndergå.
Aber der HERR schleuderte einen starken Wind auf das Meer, so daß ein großer Sturm entstand und das Schiff zu scheitern drohte.
5 Och skeppmännerna fruktade sig, och ropade hvar och en till sin gud, och kastade de tyg, som i skeppena voro, uti hafvet, att det skulle lättare varda; men Jona var stigen neder i skeppet, låg och sof.
Da fürchteten sich die Schiffsleute und schrieen, ein jeder zu seinem Gott, und warfen die Geräte, die im Schiffe waren, ins Meer, um es dadurch zu erleichtern. Jona aber war in den untersten Schiffsraum hinabgestiegen, hatte sich niedergelegt und war fest eingeschlafen.
6 Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Hvi sofver du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläfventyrs ville tänka uppå oss, att vi icke förgås.
Da trat der Schiffskapitän zu ihm und sprach: Was schläfst du so fest? Stehe auf, rufe deinen Gott an! Vielleicht wird dieser Gott unser gedenken, daß wir nicht untergehen.
7 Och den ene sade till den andra: Kommer, vi vilje kasta lott, att vi förfara måge, för hvilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.
Und sie sprachen einer zum andern: Kommt, wir wollen das Los werfen, damit wir erfahren, um wessen willen uns dieses Unglück begegnet ist! Und sie warfen die Lose, und das Los fiel auf Jona.
8 Då sade de till honom: Säg oss, hvarföre går oss så illa? Hvad är din handel, och hvadan äst du kommen? Utaf hvad land äst du, och af hvad folk äst du?
Da sprachen sie zu ihm: Sage uns doch, um wessen willen uns dieses Unglück begegnet ist! Was ist dein Gewerbe, und wo kommst du her? Welches ist dein Land, und von welchem Volk bist du?
9 Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar Herran Gud af himmelen, som hafvet och det torra gjort hafver.
Er sprach: Ich bin ein Hebräer und fürchte den HERRN, den Gott des Himmels, welcher das Meer und das Trockene gemacht hat.
10 Då fruktade männerna storliga, och sade till honom: Hvi hafver du då detta gjort? Ty de visste, att han flydde ifrå Herranom; ty han hade sagt dem det.
Da gerieten die Männer in große Furcht und sprachen: Warum hast du das getan? Denn die Männer wußten, daß er vor dem Angesicht des HERRN floh; denn er hatte es ihnen kundgetan.
11 Då sade de till honom: Hvad skole vi då göra med dig, på det hafvet måtte oss stilla varda? Ty hafvet gick fast uppå dem.
Und sie fragten ihn: Was sollen wir mit dir machen, damit das Meer uns in Ruhe lasse? Denn das Meer tobte immer ärger.
12 Han sade till dem: Tager och kaster mig i hafvet, så stillas eder hafvet; ty jag vet, att sådana stor storm öfver eder kommer för mina skull.
Er sprach zu ihnen: Nehmt mich und werft mich ins Meer, so wird das Meer sich gegen euch beruhigen! Denn ich weiß wohl, daß dieser große Sturm um meinetwillen über euch gekommen ist.
13 Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde intet: ty hafvet gick svårliga uppå dem.
Da strengten sich die Leute an, das Ufer wieder zu erreichen; aber sie vermochten es nicht; denn das Meer tobte immer ärger gegen sie.
14 Då ropade de till Herran, och sade: Ack! Herre, låt oss icke förgås för denna mansens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till; ty du, Herre, gör, såsom dig täckes.
Da schrieen sie zu dem HERRN und sprachen: «Ach, HERR! laß uns doch nicht um dieses Mannes Seele willen untergehen, rechne uns aber auch nicht unschuldiges Blut zu; denn du, HERR, hast getan, was dir wohlgefiel!»
15 Och de togo Jona, och kastade honom i hafvet; då vände hafvet igen af sinom storm.
Darauf nahmen sie Jona und warfen ihn ins Meer; und das Meer hörte auf mit seinem Wüten.
16 Och männerna fruktade Herran storliga, och gjorde Herranom offer och löfte.
Da bekamen die Männer große Ehrfurcht vor dem HERRN und brachten dem HERRN ein Schlachtopfer und taten Gelübde.
17 Och Herren förskaffade en stor fisk, till att uppsluka Jona; och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
Und der HERR bestellte einen großen Fisch, Jona zu verschlingen; und Jona war im Bauche des Fisches drei Tage und drei Nächte lang.